Skriv ut
Kommentera
BAKGRUND
Dentoalveolär utveckling är en komplex biologisk process. Denna utveckling sker kontinuerligt under livet. Frågan är hur länge håller den på och är den likartad i hela ansikts- och käkkomplexet? Det finns, av naturliga skäl, inga prospektiva randomiserade studier som kan ge svar på detta. Däremot finns några få retrospektiva studier med varierande uppföljningstider.
Tidigare har man ansett att då längdtillväxten är avslutad är även växten i käkarna avslutad. Med hjälp av handledsröntgen har man försökt fastställa när tillväxten i käkarna är avslutad. Det har ansetts att då epifys och diafys för radius (strålbenet) respektive ulna (armbågsbenet) är förenade skall ansikts- och käktillväxten vara avslutad. Detta har varit av intresse att veta t.ex. inför ortognatkirurgiska ingrepp.
BEHANDLING
Senare studier visar att käktillväxten fortsätter betydligt högre upp i åldrarna. Detta bör tas hänsyn till vid terapiplanering av ortognatkirurgi och implantat stödd protetik men även vad gäller retentionsbehandling och recidivrisk.
Dessa studier omfattar bara individer med neutralbett (Angle Klass I bett) och tidigt behandlade för postnormalt bett (Angle Klass II:1). Det hade varit av stort värde om det funnits studier med långtidsuppföljning av individer med prenormalt bett (Angle Klass III) men sådana studier finns inte. Ofta anses det dock att individer med prenormalt bett, särskilt pojkar, växer i mandibeln långt upp i åldern, betydligt efter 20 års ålder.
STUDIER
Birgit Thilander publicerade en artikel 2009, där hon hade följt utvecklingen på studiemodeller för 436 personer som ej haft ortodontibehandling. Registreringarna gjordes vid 5, 7, 10, 13, 16 och 31 års ålder.
Hon fann här att kontinuerliga förändringar sker i käkarna under hela uppföljningsperioden. Förändringar sker såväl transversellt som sagitellt. Även den palatinala höjden ökar med 1,5 – 2,0 mm från 16 till 31 års ålder. Detta bedömer Thilander som en långsam kontinuerlig tanderuption. Kliniska effekter av detta kan man se när implantatstödda kronor efter hand blir kortare än granntänderna.
Behrents (1985) fann att 50% visade skelettal växt efter 25 års ålder, 24% efter 30 års ålder, 9% efter 35 års ålder och 4% efter 40 års ålder.
Ytterligare en studie visade ansiktsskelettet (Pecora NG et al. 2008).
Jämförelse gjordes mellan profilröntgen som tagits vid 17, 47 och 57 års ålder. Här konstaterades också att den kraniofaciala växten inte slutar när puberteten avslutas. Växten fortsatte även från 47 till 57 års ålder. Kvinnorna hade mera vertikal växt av mandibeln med mer posterior rotation än männen. Dessa visade en mer framåtriktad växt vilket ger en mer prominent haka.
I en doktorsavhandling från Umeå 2022, “Dentoalveolar and craniofacial changes from early adolescence to late adulthood” av Nameer Al-Taai gjordes jämförelser från 12, 15, 30 och 62 års ålder, på studiemodeller och profilröntgenbilder. I tidig ålder hade patienterna behandlats med extraktion av fyra premolarer men utan apparatur. Där fann de bland annat att skallbas och ansikte fortsätter att förändras fram till sen vuxen ålder( Nameer Al-Taai et al 2022)
År 2015 publicerades en artikel med långtidsuppföljning av patienter som 1977 och 1978 behandlats med Herbstapparatur på grund av postnormalt bett (Pancherz, Bjerklin, Hashemi). Det var 22 patienter. Av dessa kunde nya registreringar göras på 14 stycken, 2011 och 2012.
Två av de 14 patienterna hade även fått extraktioner och fast apparaturbehandling i samband med Herbstbehandlingen. De övriga 12 hade inte haft någon annan ortodontibehandling. 10 stycken hade haft en kortare tid med retention och 4 hade inte haft någon retentionsbehandling.
Registreringar med foton, studiemodeller panoramaröntgen och profilröntgen gjordes före behandling, efter behandling, 6 år efter behandling och 32 år efter Herbst behandlingen.
Patienterna var 11-13 år, 13 – 15 år, 19 – 22 år och 44 – 48 år vid respektive registrering.
RESULTAT
Hos alla 14 patienter kunde konstateras relativt stora förändringar i de kefalometriska variablerna, inte minst mellan de två sista registreringarna, vid 20 och 45 års ålder. De kraniofaciala växtriktningarna skiljer sig lite mellan de olika patienterna men växtmönstret är detsamma under hela uppföljningen. Se figurer.
SLUTSATS
Att använda resultatet av handledsröntgen eller längdmätning är ingen bra metod för att se hur mycket ansikts- och käk tillväxt en enskild individ har kvar. Tillförlitligheten i att utvärdera tillväxt med hjälp av handledsröntgen är liten.
Man måste ta med i sin terapiplanering att det finns ytterligare käktillväxt att vänta men att växtmönstret kommer att vara i stort sett detsamma som man kan se från tidigare profilröntgen, om sådana finns.
Figurtext
Superponering av profilröntgenbilder från 4 olika tillfällen, vid cirka 12, 14, 21 och 45 års ålder.
Andra registreringen är ett år efter avslutad behandling, de övriga två registreringarna är uppföljningar.
Förstoringsgrad är exakt lika vid de olika röntgentillfällena för respektive patient. Skallbasstrukturer och nasion punkterna i övre delen.
Fall 9 och 11 är kvinnor.
1X och 8X är de två fall som haft extraktionsbehandling och fast apparatur.
Superponeringarna är från artikeln: Pancherz, Bjerklin och Hashemi, AJO-DO 2015;147:19-28.
Referenser
Behrents R.G. Growth in the aging craniofacial skeleton. Monograph 17. Craniofacial Growth Series. Ann Arbor: Center for Human Growth and Development; University of Michigan: 1985.
Nameer Al-Taai, Maurits Persson, Maria Ransjö, Eva Levring Jäghagen, Ronny Fors and Anna Westerlund. Craniofacial changes from 13 to 62 years of age. Eur J Orthod 2022 https://doi.org/10.1093/ejo/cjac011.
Pancherz H., Bjerklin K., Hashemi K. Late adult skeletofacial growth after adolescent Herbst therapy: A 32-year longitudinal follow-up study. Am J Orthod Dentofacial Orthop 2015;147:19-28
Pecora N.G., Baccetti T. and McNamara J.A. Jr. The aging craniofacial complex: a longitudinal cephalometric study from late adolescence to late adulthood. Am J Orthod Dentofacial Orthop 2008;134:495-505.
Thilander B. Dentoalveolar development in subjects with normal occlusion. A longitudinal study between the ages of 5 and 31 years. Eur J Orthod 2009;31:109-120.
