Skriv ut
Kommentera
BAKGRUND
Tandvårdsriktlinjer enligt socialstyrelsen
Kraniofaciala syndrom är benämningen på medfödda tillstånd som berör skallens och ansiktets tillväxtområden och där flera olika symptom uppträder tillsammans i en viss kombination. Kraniofaciala syndrom medför ofta en lång multidisciplinär behandling.
Fördjupad läsning: Kraniofaciala syndrom
Syftet med behandlingen är att normalisera:
- utseende
- tal
- bettfunktion
- psykosocial hälsa
Epidemiologi
I Sverige föds cirka 100 barn/år med kraniofaciala syndrom eller syndrom liknande tillstånd. Cirka 200-250 barn/år föds med läpp- käk- och/eller gomspalt (LKG). En spalt kan förekomma som del i ett syndrom. De senaste åren har många personer med någon form av kraniofacial missbildning adopterats eller invandrat till Sverige med medfödda kraniofaciala defekter som är helt eller delvis obehandlade.
BEHANDLING
I Sverige behandlas barn med medfödda kraniofaciala syndrom eller LKG-defekter vid multidisciplinära team vid regionala kompetenscentra från det att barnet föds till vuxen ålder. De flesta patienterna är färdigbehandlade vid ca 20 års ålder.
Det kvarstår ca 50 vuxna per år med kvarstående ortodontiskt behandlingsbehov (behov av tandreglering) p g a sent avslutad tillväxt eller sen dental och/eller psykosocial mognad.
Dessutom tillkommer behandling av recidiv efter tidigare ortodontisk behandling.
Behandling med ortodontisk apparatur kan innefatta samtliga ortodontiska diagnoser i tillägg till det kraniofaciala syndromet.
Ortodonti eller käkortopedi utförs av specialisttandläkare i ortodonti (tandreglering).
På barn med kraniofaciala defekter kan man delvis omforma käkbenen och därigenom påverka tillväxten så att den blir så normal som möjligt.
Behandlingsmetoder
- Avtagbara tandställningar –används för att styra käkarnas tillväxt eller för att korrigera enskilda tänder i käken som erupterat i felaktigt läge
- Fast apparatur – korrigerar tändernas inbördes ställning med hjälp av brackets (bågfästen) och bågar om tänderna erupterar felaktigt. Ibland behövs förankringsförstärkande apparatur i tillägg.
Fast apparatur används även vid agenesi (för få tänder) eller glesställning för att samla ihop tänderna och skapa plats för ersättningständer. Ersättningständer installeras i samarbete med protetiker eller allmäntandläkare. Om implantat behövs sker samarbete även med käkkirurg.
- Extraktion – kan behöva göras vid platsbrist
- Kirurgiskt insatta miniplattor eller implantat för förankring – Med hjälp av käkbensförankring och elastiska drag kan en växande individ korrigera käkställningsfel. Med hjälp av temporära implantat och skruvar kan många bettfel behandlas på ungdomar och vuxna.
En ortodontisk behandling tar vanligen 1-2 år men det tar vanligen något längre tid att flytta tänder på vuxna.
Barn med kraniofaciala syndrom kan behöva fler än en behandlingsperiod med ortodonti. Först en för att korrigera dentalt felställda tänder och därefter en period i samband med käkkirurgi och eller protetik.
Käkkirurgi
Om käkarna vuxit fel i relation till varandra och om det inte går att korrigera bettet endast med ortodonti, sker behandlingen i samarbete med käkkirurg, s k ortognat kirurgi.
Käkställningsfelen är basala och kan resultera i följande avvikelser:
- öppna bett
- djupa bett
- underbett
- överbett
- kraftiga asymmetrier
- korsbett
- saxbett
- eller olika kombinationer av bettfel
Behandlingsprocess
- Ortodontisten skapar en dentalt normal överkäke och underkäke med hjälp av fastsittande ortodontisk apparatur
- Därefter opererar käkkirurgen käkarna (ortognat kirurgi) så att de passar i ocklusion (sammanbitningsläge).Patientens käkar fixeras med fixationsplattor som skruvas fast i käkbenet.
- Sedan använder patienten elastiska drag ca 6 veckor mellan käkarna så att de får läka fast i sitt nya läge under överinseende av ortodontisten.
- Efter det behövs korrigerande tandreglering för fininställning av tänderna i bettet upp till 6 månader. Denna typ av behandling sker helst då tillväxten är avslutad
UPPFÖLJNING
Ortodontibehandlingens utfall beror helt på tillståndets svårighetsgrad och tidigare kirurgiska åtgärder. Det har dock visats att man med ortodonti kan normalisera bettet och få en godtagbar ocklusion (sammanbitning).
Ibland behövs såväl käkkirurgi som protetik för en fullständig normalisering av bettet.
Tillväxten följs med röntgenbilder, fotografier och gipsmodeller (eller intra orala scans) fram till vuxen ålder av regionala kompetensteam.
Då den aktiva förflyttningen är avslutad, debondas patienten (tandställningen tas bort) och s k retentionsapparatur insättes. Syftet med retentionsapparatur är att tänderna ska kunna anpassa sig till sina nya positioner i käkbenet.
Beroende på ursprungligt bettfel får man ha retentionsapparaturen olika länge, ibland livet ut.
Individens förutsättningar och önskemål styr behandlingsmålen, framför allt vid omfattande spalter och syndrom. Behandlingseffekten anses väl överstiga risken för biverkningar och oönskade effekter.
Biverkningar som kan uppkomma är:
- rotresorption
- karies
- behandlingströtthet
- recidiv
Många patienter har en störd andningsfunktion och nedsatt oral motorik vilket ökar risken för recidiv ytterligare.
NATIONELLA RIKTLINJER 2021
Prioritet 3 enligt rekommendationsskalan
Tillstånd: Kraniofaciala syndrom och/eller defekter med för individen kvarvarande bett- och tandpositionsavvikelser
Åtgärd: Ortodonti som del i en multidisciplinär betthabilitering
Effekt av åtgärd:
Gynnsam effekt på individens bett- och ansiktsmorfologi
Motivering:
Tillståndet har en mycket stor påverkan på oral hälsa vilket innebär att 1 är den högsta möjliga rangordningen för tillståndet. Ortodonti som en del i multidisciplinär bettrehabilitering har en god effekt och därmed möjlighet att positivt påverka den orala hälsan. Åtgärden bedöms generera en måttlig till hög kostnad per vunnen effekt. Effekten har bedömts med konsensusförfarande eftersom det vetenskapliga underlaget är bristfälligt.
