Odontologiskt underlag för identifiering av avlidna personer

BAKGRUND

Att fastställa identiteten på människor som anträffas avlidna och utan känd identitet är en rättsprincip med flera olika syften – humanitärt, juridiskt och etiskt. Identifiering av okända avlidna är ett polisiärt ansvarsområde som regleras i Lag (1995:832) om bland annat obduktion. Själva identifieringen sker inom ramen för en rättsmedicinsk obduktion. 

Ibland kan polisen fastställa identiteten på en avliden människa med hjälp av en id-handling med välliknande fotografi och med stöd av omständigheter som framkommit vid anträffandet av den avlidne. Till följd av kroppsliga förruttnelseförändringar som snabbt inträder efter döden och yttre omständigheter vid dödstillfället, exempelvis olyckor och brand försvåras emellertid ofta förutsättningarna att identifiera kroppen utan stöd av vetenskapliga metoder.  

Det finns tre primära metoder för identifiering av en okänd avliden som vilar på vetenskaplig grund; fingeravtryck, DNA och tandidentifiering.  Dessa metoder kan tillämpas i såväl dödsfall med endast en omkommen som vid katastrofer med flertalet omkomna. Vilken eller vilka metoder som anses vägledande avgörs från fall till fall och är beroende av kroppens skick samt tillgången av jämförelsematerial. Till följd av att majoriteten av invånarna i Sverige regelbundet besöker tandvården och det lagstadgade krav som finns att spara journalhandlingar i minst 10 år efter senaste journalförda patientkontakt medför att de flesta identifieringsinsatser sker med odontologisk utgångspunkt. 

Tandidentifiering är en mycket säker och kostnadseffektiv metod och kan tillämpas i alla fall där det finns dental information hos den avlidne som kan jämföras med information från tandvården om personens tandstatus som levande. Tänder är dessutom mycket motståndskraftiga mot de förruttnelseförändringar som sker efter döden och klarar bättre av stora påfrestningar i samband med dödsfallet än övriga vävnader i kroppen. I Sverige identifieras c:a 300 avlidna personer årligen genom jämförelse av tandstatus och tandröntgenbilder från tandvården och tandröntgenbilder på den avlidne individen.

Tandidentifiering av avlidna personer

Vid beslut om tandidentifiering kontaktar polisen den aktuella tandvårdsinrättningen och begär ut all tillgänglig tandvårdsinformation avseende den person man misstänker har avlidit. Enligt Patientsäkerhetslagen (SFS nr2010:659) är hälso- och sjukvårdspersonal, tandvården inräknad, skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en rättsmedicinsk undersökning, i vilken en rättsodontologisk identifiering kan ingå. Detta innebär att tandvårdsjournal (daganteckningar, status, hälsodeklaration), samtliga tandröntgenbilder, kliniska fotografier, studiemodeller etc. på begäran ska lämnas ut. För att det ska vara möjligt att göra en jämförelse mellan tandröntgenbilder är det viktigt att samtliga analoga röntgenbilder lämnas till polisen i original och att digitala röntgenbilder kopieras till en CD-skiva eller USB-minne, helst i .jpeg-format. Den som lämnar ut materialet bör också säkerställa att allt efterfrågat material finns med innan det lämnas ut. Begäran kan ske muntligen eller skriftligen på särskilt avsedd blankett (tillhandahålls av polisen). Vid muntlig begäran över telefon kan motringning ske för att säkerställa att uppgifter inte felaktigt lämnas ut. I patientjournalen görs notering om vad som lämnas ut samt dess syfte.

Utlämning av jämförelsematerial från sjuk- och tandvård bör ske skyndsamt eftersom fastställande av identiteten av den avlidne personen kan vara angeläget inom ramen för en mordutredning där en fastställd identitet kan leda utredningen vidare, men också av humanitära skäl då det kan finnas anhöriga som väntar på besked.

När materialet inkommer till Polisen och slutligen till Rättsmedicinalverket så kvalitetssäkras detta i avseende på innehåll. På de rättsmedicinska enheterna utför man därefter, inom ramen för en rättsmedicinsk obduktion, en undersökning av den avlidna kroppen och dokumentation av tandstatus och fynd, samt tar röntgenbilder. En rättsodontolog gör sedan en jämförelse mellan de insamlade uppgifterna och utfärdar ett skriftligt utlåtande (”identifieringsrapport”) över utfallet. Utlåtandet beskriver sannolikheten för att den avlidne personens identitet kunnat fastställas utifrån tänderna. Skalan spänner från att identitet är ”utesluten” till att jämförelsen ”visar att” identitet föreligger. Identifieringsrapporten överlämnas till polisen som beslutar om fastställande av identitet kan ske eller om kompletterande undersökningar behövs.

Identifiering i katastrofsammanhang med flertalet avlidna utgår från samma principer även om utlåtandet då sker enligt Interpols fastställda rutiner och standard för utlåtande. 

Referenser

1. Brkić H. Textbook of Forensic Odonto-Stomatology by IOFOS. Jastrebarsko: Naklada Slap; 2021
2. Patientsäkerhetslagen (SFS nr2010:659). Stockholm: Socialdepartementet
3. Lag om obduktion mm. (SFS 1995:832). Stockholm: Socialdepartementet
4. Patientdatalagen (SFS 2008:355). Stockholm: Socialdepartementet
5. I.O.F.O.S. Recommendations for Quality Assurance: BODY IDENTIFICATION. SINGEL CASE. Reviewed July 2018. Tillgänglig från: http://www.iofos.eu/Quality-Ass/QA_2018_final/Identification_single_final.pdf. Hämtad October 2021.
6. INTERPOL Disaster Victim Identification Guide 2018. Available in: https://www.interpol.int/How-we-work/Forensics/Disaster-Victim-Identification-DVI. Hämtad October 2021.