A-Ö
Mest populära
Senast publicerade
Specialitet
Tillstånd
Specialistkonsultation

Senast uppdaterad: 14 Jan 2020

Publicerad: 14 Jan 2020

Om stråldoser, deras storlek vid olika undersökningar och nytta respektive risk med diagnostisk röntgenstrålning

Författare:

Granskare: Lindh Christina • Övertandläkare • Professor • Avd för Oral och Maxillofacial Radiologi • Malmö

BAKGRUND

Olika typer av strålning har funnits sedan urminnes tid, sedan jorden skapades. All utveckling av liv på jorden har skett i en miljö med strålning och strålningen har bidragit till arternas uppkomst, de arter som finns på jorden idag. Upptäckten av röntgenstrålning och radioaktiv strålning för mer än hundra år sedan innebar en revolution inom medicin, där röntgenstrålning sedan dess är ovärderlig för att utreda och behandla sjukdom.

I strålskyddssammanhang uppdelas strålning i joniserande och icke- joniserande strålning. Båda stråltyperna finns inom det elektromagnetiska spektrumet och skiljer sig åt på grund av att de har olika energi.

Joniserande strålning har hög energi och är en typ av strålning som har förmågan att slå ut elektroner ur atomer som den kolliderar med, vilket gör att atomerna förvandlas till joner därav namnet. Joniserande strålning kan antingen vara elektromagnetisk strålning (t.ex. ultraviolett, röntgen, gammastrålning)eller partikelstrålning (tex alfastrålning). Den senare består av energirika elektroner, protoner eller neutroner som har en energi på några elektronvolt, dessa partiklar har en massa eller vikt till skillnad mot elektromagnetisk som saknar massa.

Icke-joniserande strålning är elektromagnetisk strålning med lägre energi där frekvensen är för låg för att ge upphov till jonisering, vilket då innebär att joner ej kan alstras när strålningen passerar genom materian. Denna typ av strålning kan vara t.ex radio eller TV vågor, wifi och vi vet idag ganska lite om hur icke-joniserande strålning kan skada oss.

Elektromagnetisk strålning typ ultraviolett, röntgen och gammastrålning kan alla jonisera neutrala atomer och ge vävnadsskador.

 

DOSBEGREPPET

Människan är således ständigt utsatt för strålning från många olika källor och vi erhåller en stråldos på grund av joniserande strålning och dosen kan mätas över tiden.

Vid röntgendiagnostik används bara en liten del av strålningen för att skapa bilden. Huvuddelen av strålningen absorberas i patienten utan att bidra till att skapa en bild av kroppens vävnader eller så sprids den i rummet.

När risken för joniserande strålning ska beräknas utgår man från storheten absorberad dos. Absorberad dos definieras som den energi som absorberas i en viss volym, divideras med volymens massa och mäts i enheten Gray (Gy).

Hur farlig strålning är, den biologiska verkningen av den erhållna stråldosen, beror inte bara på dess storlek utan även på strålningstypen och vilka organ som träffas. Låt oss först titta på detta med strålningstypen.

Till exempel ger en dos alfastrålning mycket allvarligare skador än lika stor dos betastrålning eftersom den joniserar atomer tätare.

Dessa två är bägge exempel på partikelstrålning som finns i vår omgivning.

Eftersom olika typer av strålning ger olika effekter har man konstruerat en viktningsfaktor för strålningstypernas relativa biologiska effekt, den så kallade “kvalitetsfaktorn”. Kvalitetsfaktorn för röntgen- beta- och gammastrålning har man satt till 1, dessa stråltyper har likvärdiga effekter, medan vi har värden på 5 – 20 för neutronstrålning och alfastrålning.

Genom att multiplicera den absorberade energimängden för varje strålningstyp med respektive kvalitetsfaktor och summera de erhållna siffrorna så får man den så kallade ekvivalenta dosen  som anges i enheten Sievert (Sv).

Men detta dosmått är fortfarande inte tillräcklig. Vi måste även ta hänsyn till var strålningen träffar för att beskriva den effektiva dosen som vi får vid en röntgenundersökning, eftersom man även vet att olika kroppsorgan är olika känsliga för strålning, se figur 1

 


Figur 1 Olika organs strålkänslighet, den s.k. organviktsfaktorn. Olika organ har olika stor risk att ärftliga skador och cancer skall uppstå.

 

Följande faktorer påverkar således hur farlig strålningen man erhållit är förutom dosstorleken:

  • Del av kroppen som träffas (organviktsfaktorn används)
  • Åldern hos personen som bestrålats, yngres vävnad påverkas mer
  • Tidsspannet under vilket strålningen gavs (viktigt när stora doser ges t.ex. vid cancerbehandling)
  • Typ av strålning som användes (kvalitetsfaktorn)

 

För att kunna beräkna den totala risken för en individ så har man enligt resonemanget ovan beräknat dessa så kallade organviktsfaktorer och genom att multiplicera den ekvivalenta dosen i varje organ med organviktsfaktorn och summera över alla organ får man den så kallade effektiva dosen som erhållits under en röntgenundersökning. Denna uttrycks som nämnts i enheten Sievert (Sv) och är alltså ett mått som säger något om risken man utsätts för.

När man i dagligt tal eller i normala strålskyddssammanhang pratar om ”stråldos” är det normalt den effektiva dosen som avses. I området upp till ca 0,5 Sv är den effektiva dosen ett användbart mått på risken för att få en cancer eller ärftlig skada. Man bör dock komma ihåg att det inte är möjligt att använda effektiv dos som mått på risken för andra skador än dessa.

Begreppet är inte heller användbart vid de mycket höga stråldoser som kan vara aktuella vid t.ex. strålbehandling, dvs när man ger röntgenstrålning terapeutiskt.

 

RISKUPPFATTNING

Hur stor är då risken att drabbas av en skada på grund av en bestrålning? International Commission on Radiological Protection som förkortas ICRP, räknar med att risken för att få en cancer eller ärftlig skada är ca 7% per sievert bestrålning.

Detta innebär att en person som vid en genomsnittlig medicinsk röntgenundersökning utsätts för en effektiv dos av 0,001 Sv löper 0,007 % ökad risk att få en cancer eller ärftlig skada på grund av bestrålningen.

Detta är ju en mycket liten riskökning och sannolikt är det ett väsentligt större risktagande om man låter bli att genomgå denna undersökning. Detta kan ju medföra att man riskerar att inte få en korrekt diagnos ställd och därmed också en risk för felaktig behandling för sin sjukdom.

Nedan har effektiva doser för aktiviteter samt vissa konsekvenser redovisats

Stråldoser och konsekvenser

  • 5 µSv – En timmes flygresa på 39000 fots höjd
  • 0,01 mSv – Tandröntgen
  • 0,1 mSv – Mammografiundersökning
  • 0,3 mSv – Kosmisk strålning per år från rymden
  • 1 mSv – Dosen från en genomsnittlig röntgenundersökning.
  • 1–4 mSv – Normal årsdos från naturlig bakgrundsstrålning i Sverige
  • 2,2 mSv – Datortomografi av buken
  • 20 mSv – Högsta tillåtna dos per år för personer som arbetar med strålning
  • 100 mSv – Risk för
  • 160 mSv – Röka 30 cigarretter per dag under ett år
  • 1 Sv – Förändringar i blodbanan
  • 3–4 Sv – 50% chans att överleva, procenten varierar beroende på bl.a. ålder och hälsa.
  • 10 Sv – Dödlig dos i 100% av fallen

Sievert Länk

 

Om man jämför storleksordningen på strålningsursprunget hos en normalsvensk under ett år så ser det ut så här:

 

Då innefattas tandläkares röntgenbildtagning i den medicinska undersökningsbiten, den motsvarar bara några procent av den medicinska.

 

Risker vid Dentala undersökningar

Som nämnts, är den effektiva dosen av storleken 0.001 Sv den genomsnittliga dosen för en medicinsk röntgenundersökning. En tandröntgenundersökning (en intraoral bild) är väsentligt mindre och motsvarar endast en hundradel av detta (0.01 mSV).

Vi kan t.e.x räkna fram att fem tandröntgen motsvarar en effektiv dos som erhålles under cirka 10 timmars flygning på hög höjd.

Följande tabell kan göras för olika dentala röntgenundersökningar

  • Enstaka intraoral bild <1.5 mikroSv
  • Panoramabild 3-25
  • Dental CBCT 10-700
  • Dental CT (på sjukhus DT) 300-1400
  • Käkleder CBCT 90-200
  • Apikalbild barn 6
  • Panorama barn 4
(Källa Mätningar vid KI och Karolinska Institutet 2017 Nils Kadesjö)

 

Någon har sagt att hela ens liv är en ”risky business”, eftersom de flesta saker man gör är förenat med en viss sjukdoms/dödsrisk. Människan är ständigt utsatt för en viss bakgrundstrålning, denna ökar på högre höjd vid flygning under tex semesterresan. Vi äter saker som avger en viss strålning eller innehåller gifter, vi utsätts för strålning från byggmaterial i våra bostäder och vi utsätter oss även för fysiska aktiviteters som kan leda till kroppslig ohälsa. Vår kropp innehåller även små mängder av ämnen som är radioaktiva. Hela livet blir som en sorts balansakt mellan olika riskfyllda moment.

Att få en stråldos på 1 mSv mot hela kroppen är förenad med en risk på att avlida som är 5 på 100.000

Samma risk att avlida har räknats fram om man

  • Kör bil 500 mil
  • Röker tre paket cigaretter
  • Bor ihop med en rökare i 5 år
  • Paddlar kanot i fem timmar
  • Utöva bergsbestigning i 1 timme
  • Dricker 50 burkar dietläsk

 

SAMMANFATTNING

Sammanfattningsvis kan man säga att risken från tandläkarröntgen är låg i förhållande till naturliga bakgrundsstrålningen och motsvarar mellan ett par timmar upp till ett par månaders naturlig bakgrundsstrålning.

Hälsoriskerna är därmed försumbara med tanke på vinsten, diagnoser som kan ställas. Detta under förutsättning att vi gör våra undersökningar på berättigade indikationer och gör optimerade undersökningar där vi följer strålskyddsföreskrifter under utförandet.

 

Referenser

ICRP The 2007 Recommendation of the International Commission on Radiological Protection Publication 103 Ann ICRP 2007

Strålskyddsmyndigheten SSMFS 2018:1, Rapportnummer 2017:24, ISSN 2000-0456

Strålsäkerhetsmyndigheten om strålning Länk

Strålskyddslag 2018:396 Länk

Strålskyddsförordning 2018:506 Länk

Strålskyddsmyndighetens föreskrift om medicinska Exponeringar Länk

Radiologyinfo.org

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons