A-Ö
Mest populära
Senast publicerade
Specialitet
Tillstånd
Bildgalleri

Senast uppdaterat 16 feb 2023

Publiceringsdatum 18 jun 2021

Positionering av patienten vid panoramaröntgen

BAKGRUND

Panoramaröntgenbilden är en tomografisk bild av nedre ansiktshalvan, där båda tandbågarna samt andra närvarande anatomiska strukturer avbildas [1, 2].
Under exponering roterar ett röntgenrör och en detektor runt patientens huvud, vilket skapar ett fokusskikt som är smalt i fronten och något bredare på sidorna [1]. Inom fokusskiktet avbildas strukturerna skarpa, medan strukturer utanför skiktet avbildas oskarpa eller med distorsioner [2].

Figur 1: Panoramabild

Enligt Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) föreskrifter och rekommendationer från International Commission on Radiological Protection (ICRP) får röntgenundersökningar enbart genomföras om det finns en frågeställning som en röntgenundersökning möjligen kan svara på [3, 4]. Samtliga röntgenundersökningar ska enligt lag vara berättigade och optimerade, vilket innebär att undersökningen ska vara utifrån den enskilda patientens behov. Ingen screening får förekomma. Exponeringen ska utföras med lägsta möjliga stråldos [3].

Exempel på indikationer/frågeställningar som kan berättiga en panoramaröntgenbild [1, 2, 5]:

  • Översiktsbild
  • Strukturer eller patologiska förändringar som inte kan avbildas vid intraorala röntgenbilder
  • Patienter med kraftiga kväljningsreflexer
  • Bedömning av retinerade visdomständer
  • Bedömning av anlag
  • Utvecklingsanomalier (övertal, aplasi, etc.)
  • Trauma

Panoramaröntgen har dock vissa begränsningar [1]:

  • Sämre upplösning jämfört med intraorala bilder
  • Ojämn förstoring inom bilden, vilket påverkar mätningarnas tillförlitlighet negativt
  • Summationsbild av ”real images”, ”double images” och ”ghost images”, vilket kan göra det svårt att skilja mellan anatomiska och patologiska strukturer
  • Kräver noggrann patientplacering

Att placera patienten korrekt i panoramaröntgenapparaten är avgörande för att få en bra röntgenbild och bör därmed eftersträvas [2, 5]. För att underlätta placering av patienten finns bitpinne, hakstöd och sidostöd för huvudet [5]. Många gånger tar inte tandläkaren själva bilden utan detta moment utförs ofta av en tandsköterska. Det är således av stor vikt att tandläkaren som analyserar bilden har kunskaper inom tekniken för att kunna identifiera och korrigera eventuella fel i positionering [6].

VANLIGA FEL I POSITIONERINGEN AV PATIENTEN

Positioneringsfelen kan delas i tre plan: det koronala planet (anterio-posterior position i fokusskiktet), Frankfortplanet (horisontalplanet) och det sagittala planet (lateral rotation) [6].

Koronala planet

Om patienten positioneras för anteriort (för långt fram) i röntgenapparaten förkortas avståndet mellan incisiverna och detektorn, samtidigt som avståndet mellan dem och röntgenröret förlängs. Röntgenröret passerar då i högre hastighet vid incisiverna, vilket resulterar i att de avbildas smala och oskarpa. Dessutom avbildas patientens halskotor i sidopartierna [1, 2].

Figur 2: I denna panoramabild har patienten placerats för långt fram i röntgenapparaten.
Notera att tänderna/implantaten i fronten är smala och oskarpa samt att halskotorna avbildas i sidopartierna. Patienten har även sänkt haka, vilket resulterar i en positiv ocklusionskurva.

Om patienten positioneras för posteriort (för långt bak) i röntgenapparaten förlängs i stället avståndet mellan incisiverna och detektorn, samtidigt som avståndet mellan dem och röntgenröret förkortas. Röntgenröret kommer då att passera i lägre hastighet vid incisiverna, vilket resulterar i att de avbildas breda och oskarpa [1, 2].

Figur 3: I denna panoramabild har patienten stått för långt bak i apparaten. Notera de breda incisiverna.

Frankfortplanet

Om patienten positioneras med sänkt haka kommer det att resultera i en positiv ocklusionskurva. Placeringen genererar även överlappningar av tänder, oskarp avbildning av underkäksincisiverna, och såväl haka som käkleder kan hamna utanför avbildat område. [1, 2].

Figur 4: Patient med framböjt huvud, sänkt haka. Notera den positiva ocklusionskurvan.

Om patienten positioneras med sin haka lyft kommer det att resultera i en negativ ocklusionskurva, oskarp avbildning av överkäksincisiverna och att mandibeln kan se missformad ut [1,2].

Figur 5: I denna panoramabild har patienten stått med hakan lyft. Notera den negativa ocklusionskurvan.

Sagittala planet

Om patienten positioneras med huvudet roterat åt höger kommer patientens högra sida avbildas större än den vänstra, i horisontell riktning [2].

Figur 6: I denna panoramabild har patienten sitt huvud roterat till höger. Notera att ramus mandibulae på höger sida, samt implantaten i regio 45–46, är bredare än på vänster sida.

Om patienten positioneras med huvudet roterat åt vänster kommer patientens vänstra sida avbildas större än den högra sidan i horisontell riktning [2].

Figur 7: I denna panoramabild har patienten sitt huvud roterat till vänster. Notera att molarerna samt ramus mandibulae på vänster sida är bredare än på höger sida.

ANDRA VANLIGA FELKÄLLOR

Rygg och nacke

Om patienten inte sträcker ut rygg och nacke, avbildas en omfattande radiopak skugga (halskotpelare) vid medellinjen, som försvårar diagnostik i underkäksfronten [1, 2].

Figur 8: I denna panoramabild har patienten inte sträckt nackkotpelaren/ryggen. Notera det radiopaka området som avbildas längs medellinjen i bilden, vilket innebär att området kring incisiverna (främst i underkäken) blir svårtolkat.

Tungans position i munnen

Om patienten inte placerar tungan i gommen kommer en radiolucent skugga att avbildas vid rotspetsarna på överkäkständerna, vilket försvårar diagnostiken av de periapikala förhållandena på tänderna i denna regio [1, 2, 7].

Figur 9: I denna panoramabild har patienten inte haft tungan mot gommen vilket resulterar i en radiolucent skugga vid rotspetsarna på tänderna i överkäken.

Läpparnas slutning kring bitpinnen

En radiolucent skugga kan ses i incisivområdet på paroramabilden om patienten inte sluter läpparna runt bitpinnen [7].

Figur 10: Patienten har inte slutit läpparna runt bitpinnen, vilket resulterar i ett radiolucent område i incisivområdet.

Rörelse under exponeringen

Om patienten rör sig i vertikalled resulterar detta i ett eller flera konturhopp i mandibelbasen, samt att ovanliggande strukturer får ett vågformat utseende i bilden [2].

Figur 11: I denna panoramabild har patienten rört sig i vertikalled. Notera ett flertal konturhopp i mandibelbasen, samt den vågformade återgivningen av strukturerna ovanför. Patienten har i detta fall bitit ihop ett flertal gånger under exponeringen.

Om rörelserna i stället sker i horisontalled kan det resultera i en oskarp bild. Om patienten rör sig i strålriktningen kan även dubbelteckning av tänder uppstå [2].

Figur 12: I denna panoramabild har patienten rört sig i horisontalled, i strålningens riktning. Notera ”dubbeltand” 46 samt konturhoppet i mandibelbasen.

Referenser

  1. White & Pharoah. Oral Radiology Principles and Interpretation. 8th edition. 2019. Elsevier.
  2. Hintze H, Wiese M. Det här kan du se i panoramabilden. Tandläkartidningen 2009;101(1):46-53.
  3. Strålsäkerhetsmyndigheten. SSMFS2018:2, SSMFS2018:5, (https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/), (2021-06-04)
  4. ICRP, 2007. The 2007 Recommendations of the International Commission on Radiological Protection. ICRP Publication 103. Ann. ICRP 37 (2-4), (https://www.icrp.org/publication.asp?id=ICRP%20Publication%20103), (2021-06-04)
  5. Lund, H. Odontologisk Radiologi. 1a Upplagan. 2019. Gothia fortbildning.
  6. Wenzel A, Matzen L, Spin-Neto R, Schropp L. Effect of computer-assisted-learning and simulation clinics on dental students´ cognitive and performance skills: panoramic image errors related to patient´s head position. Dentomaxillofac Radiol 2020; 49:20200154.
  7. Iannucci JM, Howerton LJ. Dental Radiography: Principles and Techniques. 5th edition. 2017. Elsevier.
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons