Bondingmaterial
Adhesiva material, såsom bondingmaterial, används för att förbättra vidhäftningen mellan kompositfyllningar och tandsubstans. Emaljen är lätt att etsa och ger stark bindning, medan dentin kräver mer komplex behandling.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Restauration av tänder med ringa till måttliga defekter sker idag främst med kompositmaterial, som rätt utfört har god överlevnadsprognos.
En viktig komponent för ett gott resultat är att fyllningen har en bra bindning (adhesion) till tandsubstansen.
Adhesiva material definieras som kemiska substanser som främjar vidhäftning (adhesion) av ett ämne till en annat. Det finns idag många olika adhesiver med olika användningsområden och funktionalitet inom tandvården.
De som vi i dagligt tal kallar ”bondingmaterial” är de adhesiva material som används för adhesion mellan de hydrofoba kompositmaterialen (fyllnings- eller cementeringsmaterial) och tandsubstansen (emaljen och det mer hydrofila dentinet).
Detta faktablad är fokuserat på dessa material.
Stagger utvecklade redan 1949 ett adhesivt system för polymerbaserade materials retention till tandsubstans, och visade att denna ökade då adhesivet trängde in i dentinytan.
Buonocores upptäckt av syraetsningstekniken på 50-talet ledde till stora framsteg, initialt främst avseende bindningen till emalj.
Förbehandling av emalj men också dentin (totalets teknik) med 30-37 % fosforsyra är baserad på denna forskning, och bygger på mikromekanisk retention och minskar risken för mikroläckage framför allt vid emaljomslutna kaviteter.
Nakabayashi visade i början av 80-talet på betydelsen av det lager som är sammansatt av både tandsubstans och adhesiv (hybridzonen/hybridlagret) för bindningen av fyllning till dentin.
Tillsammans med bland andra Fusayamas forskning ledde detta fram till etablerandet av totalets-tekniken.
Utveckling har per idag lett fram till självetsande material med större möjlighet till mer fysiologisk behandling av dentinet samt en kombinerad mikromekanisk och kemisk retention med goda långtidsresultat.
Adhesion till tandsubstans
3 förutsättningar är viktiga för att riktig adhesion till tandsubstans skall kunna erhållas:
- Frisk tandsubstans ska bevaras
- Optimal retention ska kunna uppnås
- Mikroläckage ska förhindras
För att åstadkomma detta krävs god diagnostik och preparationsteknik, optimal torrläggning och bra hantering av materialen man använder.
Problemet är att tandens ytor (emalj och dentin) har olika struktur och innehåll.
Emaljbonding
Emaljen består av ≈96 % oorganisk substans och är relativt lätt att behandla med syraets då syran etsar bort oorganiskt material (hydroxylapatit) runt emaljprismorna och skapar mikroretention för bondingmaterialet. Detta ger en hållbar bindning över tid med kliniskt goda resultat.
Dentinbonding
När det gäller dentinet är förutsättningarna annorlunda, då det innehåller mer organiskt material och innehållet varierar med avståndet till pulpan samt med tandens ålder (mer organiskt innehåll närmare pulpan och mer oorganiskt material i äldre dentin).
Dessutom är dentin betraktat som en ”våt vävnad” med vätska i dentinkanalerna, vilka också ökar i antal/ytenhet ju närmare pulpan man kommer, med ökat vätsketryck som följd. Kompositmaterial är hydrofoba medan framför allt dentinet betraktas som hydrofilt. Bondingmaterialen måste således ha de egenskaper som krävs för att omvandla denna hydrofila dentinytan till en hydrofob för att bindning till kompositen skall kunna ske.
Dessa faktorer gör adhesion till dentin svårare än till emalj och ställer stora krav på det adhesiva materialet.
