BAKGRUND

Barn och ungdomar i Sverige har i internationell jämförelse god munhälsa som förbättrats över tid men med skillnader i kariesförekomst mellan landets regioner. Socialstyrelsen uppmärksammar en försämring av munhälsan hos 6-åringar som skett under 2010-talet [1]. I rapporten diskuteras orsaker, bland annat om det finns något samband mellan undersökningsfrekvensen och kariesförekomsten och munhälsans utveckling hos barn i förskoleåldern och hur den samspelar med sociala, demografiska faktorer, regelbundna undersökningar och förebyggande vård. Glädjande nog visar en färsk rapport från SKaPa (uppgifter gällande 2022) att den negativa trenden är bruten för de yngre barnens tandhälsa (primära bettet, 3-9 år). I samma rapport kan man se att andelen barn som får förebyggande åtgärder har ökat [2]. Vetenskapliga studier visar dock att vissa grupper är mer drabbade än andra, födelseland och socioekonomiska faktorer har tydligt samband med risken för karies [3,4,5].  

Det är viktigt att tidigt identifiera barn som har ökad risk för karies så att förebyggande åtgärder kan sättas in. Tandvårdens samverkan med andra aktörer, såsom barnhälsovården, är en viktig del i att identifiera barn som löper risk att utveckla ohälsa [6]. 

Svenska Pedodontiföreningen har sedan tidigare (2001) utformat kvalitetsnormer för barn- och ungdomstandvården [7]. Varje barn ska ha en patientansvarig tandläkare som ska tillgodose barnets behov av fullständig tandvård. Senast vid 3 års ålder ska alla barn undersökas, riskbedömas och terapiplan och undersökningsintervall fastställas. Barn som lever i områden med ökad risk för ohälsa bör undersökas och riskbedömas redan vid 1 års ålder. Tiden mellan undersökningar av tandläkare bör inte överstiga 2-3 år för att inte riskera att den orala hälsan missgynnas [7].

Nationell styrning

Den nationella styrningen av barn- och ungdomstandvård är begränsad, och det är regionerna själva som beslutar om sina arbetssätt och rutiner. Det finns exempelvis variationer gällande: