Endodontisk behandling av omogna permanenta tänder
Omogna tänder har tunna väggar och ofullständig rotutveckling, vilket ökar risken för pulpanekros vid karies eller trauma. Behandling syftar till att bevara tanden och stimulera rotutveckling genom apexifikation, apexogenes eller regenerativ endodonti.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Alla nyerupterade tänder är omogna, det vill säga de är inte fullt utvecklade. Efter eruptionen tar det upp till tre år för roten att bli fullständigt utvecklad och för rotspetsen att slutas.
I en ung och omogen tand är väggarna mycket tunna, och roten har ingen naturlig avslutning. Dessutom är dentinkanalerna ganska breda, vilket ökar möjligheten för bakterier att ta sig ner till pulpan och infektera den (1).
Karies och tandtrauma utgör de vanligaste orsakerna till skador på pulpavävnad, vilket i sin tur kan leda till pulpit och slutligen pulpanekros och apikal parodontit. I Sverige är tandtrauman vanliga bland barn i åldrarna 3-17 år (2), och pulpanekros kan uppstå i så många som 27% av fallen efter olycka (3). Även tandanomalier såsom dens evaginatus eller dens invaginatus kan ge upphov till pulpanekros (4).
Bör en omogen tand bevaras om den har blivit infekterad?
Om unga permanenta tänder går i nekros avstannar rotutvecklingen, och följaktligen har dessa tänder osäker långsiktig överlevnad (figur 1). Ersättning av tänder i ett växande bett kan vara utmanande, och tandförlust kan påverka ungas psykosociala välmående. Att behålla en omogen framtand kan även underlätta eventuellt senare ortodontisk eller protetisk behandling genom att bevara benet eller utrymme tills optimal tidpunkt för extraktion.
Nekrotiska omogna permanenta molarer med omfattande tandsubstansförlust har oftast mycket tveksam långsiktig prognos. Med undantag för sällsynta fall, rekommenderas vanligtvis extraktion och spontan mesialvandring av bakomvarande molarer (1).
UTREDNING
Diagnostisering av sjukdomar som påverkar pulpan och periapikala vävnader bygger på en omfattande insamling av information:
Anamnes
Noggrann anamnestagning, inklusive tidigare och nuvarande symtom som inkluderar uppgifter om smärthistorik, spontan smärta och sömnstörningar (5). kan dock vara särskilt utmanande hos barn, som kan visa svårigheter på att beskriva sina symptom eller underlåter att rapportera tandvärk på grund av rädsla för efterföljande behandling (6).
