Amelogenesis imperfecta – protetisk behandling
Amelogenesis imperfecta (AI) är en genetisk emaljstörning med stor klinisk variation, ofta mer uttalad i permanenta tänder. Behandlingen är individanpassad och kan innefatta profylax, försegling, protetik och ortodonti. Tidig diagnos och multidisciplinär vård är viktig.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Patienter med diagnosen Amelogenesis imperfekta (AI) har en genetisk störning av emaljutvecklingen. AI är karaktäriserad av en mycket stor heterogenitet både kliniskt och genetiskt. Emaljstörningen drabbar i allmänhet både den primära och permanenta dentitionen, men är oftast mer tydlig i det permanenta bettet. Olika prevalens siffror har rapporterats, från ca 1:14000–1:1000.
Det är viktigt att fotodokumentera emaljstörningarna, då patienten kan få ekonomisk hjälp från Hälso och sjukvårdsförvaltningen, tandvårdsenheten i respektive landsting, tandvård som ett led i en sjukdomsbehandling, grupp 1.
ORSAK
AI är en genetiskt betingad, ofullständig emaljbildning som orsakas av mutationer i de gener som styr amelogenesen. En kvantitativ och/eller en kvalitativ defekt uppstår i emaljen.
SYMTOM
De kliniska symtomen karakteriseras av en mycket stor variation, från enstaka små opaka fläckar på ett fåtal tänder till ett generellt emaljsönderfall i hela bettet.
AI-diagnosen kan indelas i två huvudgrupper (upp till 14 undergrupper har rapporterats):
1. Hypoplasityp -en kvantitativ defekt i emaljen
2. Hypomineralisationstyp -en kvalitativ defekt i emaljen, som i sin tur indelas i:
- Hypomaturationstyp
- Hypokalcifikationstyp (den gravaste formen)
Hypoplasitypen med små kvantitativa emaljdefekter med gropar och ränder är den vanligaste formen, ca 70% av AI-fallen. Ökad förekomst av plack, gingivit, tandsten och karies samt bettsänkningar rapporteras framför allt vid den gravaste formen av AI, hypokalcifikationstypen. Patientens subjektiva symptom består framför allt i en ökad smärtkänslighet och otillräcklig estetik.
