BAKGRUND

Den intensiva utvecklingen av helkeramiska material har inneburit nya möjligheter att ersätta förlorad tandsubstans. Helkeramiska material används idag för att tillverka kronor, broar, stift, fasader, implantat, distanser, inlägg, onlays med mera. Beroende på vad som ska ersättas så används olika material med olika fysikaliska och optiska egenskaper, d v s det finns inget helkeramiskt material som är universellt för alla behandlingsbehov.

En partialkrona, även kallad onlay, är ett alternativ till en fullkrona när inte hela tandkronan behöver restaureras på premolarer och molarer. Fördelarna är att man kan bevara tandsubstans och med etsbara keramer kan man dessutom få en stark bindning till tanden, och då framför allt till emaljen. Det finns idag ingen tydlig definition för ett onlay. I Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) föreskrifter och allmänna råd om statligt tandvårdsstöd, definieras ett onlay som följande: ”Med onlay bör avses en laboratorie- eller CAD/CAM-framställd kronersättning för en tand där samtliga kuspar eller samtliga kuspar utom en är skurna.”

Indikationer

Indikationer för helkeramiska konstruktioner är framförallt relaterat till estetik och vävnadsbevarande behandling. En av de stora vinsterna är att förlorad tandsubstans kan ersättas utan stora preparativa ingrepp genom att använda etsbara keramer kombinerat med en adhesiv fastsättningsteknik. Etsbara keramer att använda för onlay-konstruktioner är förstärkta (leucit eller litiumdisilikat) glaskeramer som både kan framställas genom datorstyrd frästeknik eller genom pressgjutningsteknik.

Rotfyllda tänder med stor substansförlust kan behandlas med ett onlay istället för en pelare och krona. Den så kallade ”Endo-kronan” förutsätter dock att det finns etsbar emalj i periferin och att det finns möjligheter att hålla torrt vid cementering. Det vetenskapliga stödet för denna metod är dock begränsat, och mer forskning krävs för att utvärdera dess långsiktiga effektivitet.