Pelare – laboratorieframställd
Rotfyllda tänder har sämre överlevnad än vitala tänder, särskilt om de är stiftförsedda. Huvudorsaken är förlust av tandsubstans, vilket ökar risken för frakturer och retentionproblem. Prognosen beror på kvarvarande tandsubstans och kronans omfattning. Stiftförankring bör undvikas om möjligt.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Rotfyllda tänder har kortare överlevnad än vitala tänder. De frakturerar oftare, och överlevnaden för broar med rotfyllda stödtänder är lägre än för broar med vitala stödtänder. En rotfylld tand utgör därför en protetisk risk. Detta gäller i synnerhet om den rotfyllda tanden är stiftförsedd. Stiftförankring bör därför undvikas om det inte krävs ur retentionssynpunkt.
Den främsta anledningen till den sämre prognosen för rotfyllda tänder i protetiska konstruktioner är att mycket tandsubstans gått förlorad. Ringa mängd tandsubstans ger dels ett retentionsproblem, dels en ökad risk för utmattningsfrakturer av tanden.
I kliniska studier finns det två faktorer som slår igenom när det gäller prognosen för protetiskt behandlade rotfyllda tänder:
- Mängden kvarvarande tandsubstans
- Kronans cervikala omfattning
Dessutom har krafternas storlek och riktning en stor betydelse för prognosen. Det är faktorer som är svåra att mäta och de inkluderas därför mycket sällan i kliniska studier.
