BAKGRUND

Långvarig smärta är ett enormt problem som drabbar ungefär var femte person i västvärlden[1]. För patienter med långvarig muskuloskeletal smärta spelar psykosociala, kognitiva och beteendefaktorer stor roll som modulatorer för smärta och funktionsbegränsning[2].

En smärta klassas som långvarig om den kvarstår längre än den förväntade läkningsfasen­­­, vanligtvis 3 månader[3]. Det är viktigt att förstå att långvarig smärta inte är detsamma som akut smärta under lång tid. I övergången mellan akut och långvarig smärta minskar eller försvinner kopplingen mellan vävnadsskada och smärtupplevelse och den långvariga smärtan underhålls ofta av andra mekanismer än de som utlöste smärtan i det akuta skedet[4].

I studier har man sett att patienter som utvecklar långvariga TMD-besvär rapporterar mer psykiatrisk samsjuklighet och högre smärtkatastrofiering jämfört med patienter som svarar på behandling[5]. Smärtkatastrofiering innebär en irrationell tendens att förstora upp sin smärta vilket leder till hopplöshet och oro[6] vilket i sin tur kopplats till svårare symptom[7] och sämre behandlingsutfall hos TMD-patienter[8]. Katastrofierande tankar kring smärta är starkt associerat med utveckling av rörelserädsla, en rädsla för rörelser som patienten befarar ska utlösa eller öka smärtan[9].

Hur katastrofiering och rörelserädsla kan bidra till långvarig TMD-smärta

Varför en liten del av TMD-patienterna utvecklar kroniska symtom är fortfarande oklart men tycks inte vara kopplat till den lokala patologin i käkled eller käkmuskel. I prospektiva studier har man däremot sett att bland annat smärtkatastrofiering bidrar till utvecklingen av långvariga symtom hos TMD-patienter[10].