Ocklusion – smärta och funktionsstörning
Ocklusionens betydelse för käkfunktionsstörningar (TMD) är omdebatterad. Ny forskning visar att bettstörningar sällan orsakar TMD, men kan påverka vissa patienter. Ocklusal korrigering rekommenderas vid vissa tillstånd, men bör undvikas vid akut artrit och dysocklusion.
Faktabladets innehåll
Orginaltext författad av: Carlsson Gunnar E. • Professor emeritus • Institutionen för Odontologi • Göteborg
BAKGRUND
Hur ocklusionen, d v s över- och underkäkständernas kontaktförhållanden vid hopbitning och under käkrörelser, ska vara utformad har länge varit en omstridd fråga. Detta gäller både det naturliga bettet och olika typer av protetiska rekonstruktioner. Ny neurovetenskaplig forskning kan bidra till ökad förståelse för patienters anpassning till variationer i ocklusal utformning och olika typer av protetiska behandlingar.
Den så kallade ideala ocklusionen, illustrerad i många läroböcker, är en teoretisk konstruktion som mycket sällan återfinns i verkliga livet. Ocklusionen hos de flesta människor uppvisar större eller mindre avvikelser från det ideala bettet men fungerar ändå i allmänhet väl. Man talar då om en fysiologisk ocklusion som inte kräver några terapeutiska åtgärder.
Det finns dock en rad tillstånd med smärta och funktionsstörning där ocklusionen kan eller anses kunna spela en roll i etiologi och behandling.
Ett sällsynt men likväl viktigt tillstånd är dysocklusion, som på engelska kallas occlusal dysesthesia och tidigare benämndes phantom bite syndrome. Det karakteriseras av att patienten upplever att bettet inte passar, medan tandläkaren vid klinisk undersökning inte upptäcker några avvikelser i ocklusionen.
I det följande ska ocklusionens roll vid käkfunktionsstörningar och smärta diskuteras utifrån aktuell evidensbaserad litteratur.
Käkfunktionsstörningar och smärta
Käkfunktionsstörningar har traditionellt beskrivits som en symtomtriad med smärta, käkledsljud och nedsatt käkfunktion, men begreppet har vidgats och omfattar nu ett brett spektrum av smärtor och kliniska led- och muskelproblem i det orofaciala området.
