Smärta och funktionsstörning i käk- och nacksystemet
Käke- och nackregionen har en stark funktionell och neuroanatomisk koppling, vilket syns vid rörelser som tuggning och gapning. Smärta i ena regionen kan sprida sig till den andra, särskilt efter trauma som whiplash. Multidisciplinär behandling kan vara nödvändig vid samsjuklighet.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Det finns en anatomisk, neuroanatomisk och funktionell koppling mellan käk- och nackregionerna vilket sammantaget ger en stark sensomotorisk integration. Detta avspeglas under käkfunktion, där samaktivering kan ses mellan käk- och nackmuskulatur vilket resulterar i samtidiga rörelser i käkleder och cervikala leder.
Vid käkrörelser som gapning och tuggning varierar engagemanget av käk- och nackmuskulatur beroende på bland annat storleken på gaprörelsen samt födans storlek och konsistens. Vid stora gaprörelser ses huvudextension vid öppningsrörelsen, följt av huvudflexion vid stängning. En mer extenderad huvudposition kan underlätta gapningsrörelser och kraftproduktion i käkmuskulaturen. Den anatomiska kopplingen mellan käk- och nackmuskulatur medför att muskler och muskelgrupper arbetar tillsammans och koordinerat. Vid käkrörelser bidrar nackmuskulaturen genom både statisk aktivering för att stabilisera huvudet samt dynamisk aktivering för att medverka i gapnings-stängningsrörelserna. Vid större gapningsrörelser och föda med större storlek och hårdare konsistens ses inte bara en ökad aktivitet käkmuskulatur, utan även i nackmuskulatur, som t.ex. sternocleidomastoideus och trapezius.
Den funktionella kopplingen mellan käk-och nackrörelser tros vara ett av våra medfödda motoriska beteenden och kan ses redan vid ultraljudsundersökningar av foster där gäspningsrörelser är koordinerade med huvudextension. Integrerad käk-nackfunktion har även bekräftats hos barn i 6-årsålder, även om motoriken i den åldern fortfarande i vissa avseenden är omogen och under utveckling.
