BAKGRUND

Ljushärdande polymerbaserade material (t.ex. komposit, bondingmaterial, kompositcement) dominerar materialvalet vid restaurativ terapi idag, varav bonding behandlas i ett annat faktablad inom Internetodontologi.

Gemensamt för alla typer av material är en god hantering för att uppnå en god långtidsprognos med minsta möjliga komplikationer. För ljushärdande material är själva ljushärdningen väsentlig för ett gott resultat både på kort och lång sikt. En dålig ljushärdning kan leda till minskad slitageresistens, frakturer, krympningsproblem, dålig adhesion mellan fyllning och tand samt marginal nedbrytning. Därför är det viktigt med kunskap om ljushärdning samt de faktorer som kan påverka resultatet. 

Vanliga härdljuslampor

De lampor som vanligen används vid ljushärdning är idag av LED-typ (Light Emitted Diods) men även plasmalampor förekommer i mindre utsträckning. Tidigare var QHT (Quartz-Halogen-Tungsten) vanligast. De sistnämnda har fördelen av ett brett våglängdsspektrum, vilket medförde att alla kompositer kunde härdas oavsett typ av fotoinitiator. Nackdelen med QHT-lampan är att den är energi-ineffektiv. Eftersom ljus bildas genom energiflöde i en glödtråd (halogenbulben) alstras förutom ljus också värme vars del är mycket stor i förhållande till den ljusmängd som bildas. QHT-lampan behöver således en fläkt för att leda bort överskottsvärme vilket medför ljud och att den blir tung. Dessutom har själva bulben en begränsad livslängd och ljusintensiteten avtar med tiden, vilket är svårt att märka om inte regelbundna mätningar görs.