BAKGRUND

Korrekt hantering av kariessjukdomen är beroende av operatörernas förmåga att identifiera de tidiga symtomen på kariessjukdomen, samt att skilja mellan lesioner som behöver konserverande behandling och de som kan behandlas förebyggande. Detta är dock mycket beroende av vilken diagnostisk metod som används, samt hur operatören tolkar resultaten och fattar behandlingsbeslut.

Förändringarna i förekomst och mönster av kariessjukdomen hos svenska barn och ungdomar har förändrat rutinerna för kariesupptäckt och det allmänna terapeutiska tillvägagångssättet. Vid en röntgenundersökning finns begränsningar för tidig upptäckt av kariesangrepp och när lesionen detekteras på en bitewing-röntgenbild kan det redan ha nått dentinet och därmed bortom ramen för remineraliseringsinterventioner. Dessutom kan radiografi inte skilja mellan aktiva och arresterade lesioner och ibland mellan icke-kaviterade och kaviterade lesioner och den begränsade informationen om karieslesionen omfattning ökar också risken för överdrivna beslut om fyllningsterapi [1].

Att under den kliniska undersökningen använda en vass undersökningssond vid kariesregistrering är numera starkt ifrågasatt och rekommendationerna är att använda sonden med stor försiktighet utan tryck eller inte alls. Sondering har även visat sig kunna ge irreversibla skador på tandhårdvävnad och kan leda till att ett initialt kariesangrepp med möjlighet till remineralisering skadas och blir mer tillgängligt för en fortsatt kariesprogression. Rekommendationen är i stället användandet av en rundändad sond, s k ficksond, vid klinisk kariesregistrering [2].

De vanligaste metoderna vid kariesregistrering och kariesdiagnostik är:

• visuell undersökning, inspektion med blotta ögat
• taktil undersökning, användning av en sond
• kompletterande röntgenundersökning

För att behandla karies är det mycket viktigt att kunna särskilja mellan angrepp i behov av fyllningsterapi från sådana som kan behandlas förebyggande samt att följa ett kariesangrepps utveckling över tid.

Man kan i vissa fall komplettera kariesundersökningen med mer avancerade och icke-invasiva detektionsmetoder. Dessa tilläggsmetoder kan erbjuda objektiva, kvantitativa och tillförlitliga data och skulle kunna verka som stöd i beslutsprocessen; borra eller inte borra?

Kariesskadan uppstår

Vid en ogynnsam oral vätskemiljö strömmar kalcium, fosfat och hydroxidjoner ut ur tandhårdvävnaden. Sker detta tillräckligt ofta resulterar det i en mineralförlust och emaljstrukturen rasar samman. På en subklinisk nivå fylls denna porositet i tandsubstansen med vatten, bakterier och proteiner. En initial kariesskada har uppstått (Bild 1).

Den tidiga kariesskadan, sett i vanligt ljus, resulterar i en ökad ljusspridning i kariesangreppet och upplevs som ett opakt, kritaktigt vitt utseende sett med blotta ögat. Därför benämns ibland ett initial kariesangreppet för kritkaries (Bild 2).

Bild 1. Initialkariesangepp, sett histologiskt. Svärtningen på bilden är den porositet som uppstår vid mineralförlust strax under den till synes intakta yttre ytan.

Bild 2. Initialt kariesangrepp, sett kliniskt.

Optiskt baserade kariesdiagnostiska metoder