Läkemedelsbiverkningar i munhålan
Kunskapen om orala läkemedelsbiverkningar är bristfällig, delvis på grund av tandläkares låga rapporteringsgrad. Vanliga biverkningar inkluderar muntorrhet, smärta och blåsbildning. För att förbättra patientomhändertagandet och öka kunskapen är det viktigt att tandvården rapporterar misstänkta.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Kunskaperna kring orala läkemedelbiverkningar är bristfälliga. Till stora delar beror detta på att det brister i tandläkarnas rapportering. Det är viktigt att både tandläkare och läkare förstår när en reaktion i munhålan är relaterad till läkemedelsbehandling, så att adekvata åtgärder kan sättas in så snart som möjligt. Det är också viktigt att allvarliga biverkningar anmäls så att nya erfarenheter av läkemedelsbehandling kan samlas och återföras till nytta för framtida patienter. I detta faktablad definieras läkemedelsbiverkningar i munhålan. Här beskrivs också hur man går tillväga när man rapporterar en läkemedelsbiverkning.
Vad är en läkemedelsbiverkning
En läkemedelsbiverkning definieras av WHO (World Health Organization) som en skadlig och icke önskad reaktion som uppstår vid normal användning av ett läkemedel för behandling av, profylax mot, eller diagnostik av sjukdomar, eller för modifiering av fysiologisk funktion.
Inom det europeiska läkemedelsamarbetet definieras en biverkning som ”en skadlig och oavsedd reaktion på ett läkemedel” (”(EU-direktiv 2010/84 samt och LVFS 2012:14). Man har även särskilt definierat en allvarlig biverkning som en biverkning som leder till döden, är livshotande, nödvändiggör sjukhusvård eller förlängd sjukhusvård, leder till bestående eller allvarlig aktivitetsbegränsning eller funktionsnedsättning, eller utgörs av en medfödd missbildning eller defekt. I Sverige samlas inrapporterade biverkningar in till Läkemedelsverket. Den är i sin tur kopplad till en gemensam databas inom EU som i sin tur är kopplad till det globala biverkningsarbetet inom WHO.
En läkemedelsbiverkning kan i princip se ut hur som helst och alla läkemedel, inklusive naturläkemedel, har biverkningar. Ibland kan en, för en enskild person, normal dos av ett läkemedel bli för hög och då ge upphov till biverkningar. Detta kan till exempel bero på genetiska variationer, patientens ålder (eftersom annan dosering ofta krävs till barn och gamla), sjuka organ (vanligtvis njurar och lever, vilka står för nedbrytning och utsöndring) eller på grund av interaktioner med andra läkemedel.
Hos barn kan man ibland se annorlunda läkemedelsreaktioner än vad som ses hos vuxna. Detta beror på att barn skiljer sig från vuxna avseende kroppskonstitution, organfunktion och hur utvecklat immunsystemet är.
Hos äldre ser man oftare biverkningar, vilket sannolikt beror på att äldre har en betydligt långsammare elimination av läkemedel, vilket i sig kan leda till överdoseringar. Den äldre personen har också mindre muskelmassa och förhållandevis mer fett, vilket kan ändra distributionsvolymen hos ett läkemedel. Ofta medicinerar den äldre med flera läkemedel (polyfarmaci), vilket ökar risken för interaktioner.
Hur rapporterar man en läkemedelbiverkning
Enligt LVFS 2012:14 § 19 ska den som bedriver verksamhet inom hälso-och sjukvården, d.v.s. även tandläkare snarast rapportera till Läkemedelsverket samtliga fall av misstänkta läkemedelsbiverkningar. Biverkningar av naturläkemedel och licenspreparat skall också rapporteras. Det är här viktigt att konstatera två saker:
- Det räcker med en misstanke om läkemedelsbiverkning för att man ska vara skyldig att göra en anmälan. Tandvården behöver inte göra någon utredning för att fastställa om det verkligen föreligger en biverkning eller ej.
- Tandvården ska rapportera samtliga misstänkta biverkningar man ser, d v s det handlar inte bara om biverkningar av läkemedel tandvården använder, utan alla misstänkta biverkningar av alla olika typer av läkemedel. Många läkemedel kan ge upphov till skadliga eller oavsedda reaktioner i munhålan, och när dessa noteras inom tandvården ska också tandvården rapportera.
Anmälan av en biverkning görs på den blankett Läkemedelsverket har tagit fram. Denna finns på Läkemedelsverkets hemsida. Den finns även som länk via FASS hemsida, Stockholms läns landstings Janusinfo, flera läkemedelskommittéers hemsidor, på detta faktablad, och på olika vårdgivares hemsidor. Rapporterna ska lämnas elektroniskt. Endast i undantagsfall kan rapport lämnas på annat sätt. Oavsett vilken blankett som används gör man på samma sätt:
- Blanketten fylls i med de uppgifter man har tillgängliga, vem som rapporterar och vem som är patient.
- En kort beskrivning av själva reaktionen.
- Uppgifter om misstänkt läkemedel (dosering, behandlingens varaktighet etc, om möjligt).
- Uppgifter om eventuell övrig medicinering.
- Bifoga gärna foto (om aktuellt) av själva reaktionen och en utskrift av patientens journalanteckningar.
- Sedan skickas blanketten elektroniskt
Alla uppgifter behandlas med full sekretess. Vid behov inhämtar Läkemedelsverket kompletterande information från vården. Det är särskilt viktigt att rapportera ovanliga biverkningar samt biverkningar hos nya läkemedel. De senare är vanligtvis med på EU:s lista över läkemedel som är föremål för ”utökad övervakning”. Detta markeras med en svart triangel ▼ i bipacksedeln. Även äldre läkemedel kan ibland vara föremål för utökad övervakning. Det är viktigt att ha klart för sig att man som behandlande tandläkare inte behöver ha utrett eller fastställt att den aktuella reaktionen är en läkemedelsbiverkning. Den bedömningen gör Läkemedelsverket.
Länk till Biverkningsrapportering
