Bakgrund

Svår tandvårdsrädsla eller tandvårdsfobi är ett samhällsproblem som associeras med lidande både psykiskt och fysiskt för de berörda, och kostnader för de som utför tandvård. Tillståndet orsakar ofta stora svårigheter för de som behandlar i form av avbokade och avbrutna behandlingar och där till en hög stressnivå för både patienter och behandlare.

Prevalens

Prevalensen av svår tandvårdsrädsla är ca 5% i den vuxna befolkningen och ca 20% av befolkningen har någon form av tandvårdsrädsla.

Tandvårdsrädsla, ångest eller fobi

Begreppen rädsla, ångest och fobi används ofta synonymt i studier om tandvårdsrädsla men begreppen skiljer sig definitionsmässigt. Rädsla är en rationell reaktion på ett upplevt hot med ett starkt sympatikuspåslag och fysiska reaktioner. När hotet försvinner avtar rädslan. Rädslan är också central i ångestreaktionen, men ångest kan uppstå vid förväntan om ett hot i framtiden. En fobi karaktäriseras av en irrationell stark rädslereaktion, med undvikande eller svårt lidande som följd. Den fobiska rädslan har påtagliga konsekvenser för individens dagliga liv. Tandvårdsrädsla kan i sin svåraste form uppfylla kriterierna för ångestsyndromet specifik fobi enligt diagnoskriterierna ICD-10 (International statistical classification of diseases and related health problems) och DSM V (Diagnostic and statistical manual of mental disorders).

Etiologi

Tandvårdsrädslan är multifaktoriell i sin natur. I diskussionen om vad som gör att man blir tandvårdsrädd ingår att man lär sig att vara rädd, genom egna upplevelser eller genom andra. Majoriteten av de som är tandvårdsrädda rapporterar ett ursprung av rädslan i egna negativa upplevelser i tandvården, ofta är smärta inblandat. En svensk undersökning har visat att så många som 85% av patienterna uppgav att tandvårdsrädslan debuterade i barndomen, men där 24% uppgav rädsla innan sitt första tandvårdsbesök och kan därför inte ange någon tydlig orsak till sin rädsla. Social inlärning i form av attitydöverföringar i hemmet/samhället kan vara en bidragande faktor i dessa fall. Psykiska faktorer såsom psykisk ohälsa, andra fobier och psykiatriska diagnoser är också sådant som diskuteras i samband med tandvårdsrädslans etiologi och samsjuklighet är vanligt. En ökad sårbarhet finns ofta hos individer med  en svår rädsla/fobi där individuella egenskaper som personlighet, ärftlighet, utbildning, social förmåga och övriga erfarenheter diskuteras som bidragande faktorer. 

Konsekvenser

Tandvårdsrädsla kan inkludera allt ifrån obehag (som under gynnsamma omständigheter kan bemästras) till starka panikreaktioner hos patienterna. I många fall har rädslan varit så stark att den hindrat tandvård under lång tid. Detta gör att tandvårdsrädda patienter ofta har sämre tandstatus än icke-tandvårdsrädda patienter och ¾ har visats lida av tandvärk när de söker hjälp. Variationsbredden avseende tandstatus hos patientgruppen är dock stor, vissa patienter har gravt destruerade bett medan andra har mycket gott tandstatus, men i litteraturen beskrivs en trend som visar att ju starkare tandvårdsrädsla desto sämre tandstatus. Den som är rädd avskärmar sig ibland medvetet och ibland omedvetet från allt som väcker rädslan såsom tandborstning och övrig munhygien. Vanligt är att ha försökt dölja negativa konsekvenser av undvikande av tandvård (lukt, smak, missfärgning, dåligt tandstatus) via olika beteenden exempelvis genom att avstå från att le och skratta, dölja munnen, minskad mimik eller användning av halstabletter och tuggummi. De negativa konsekvenserna av rädslan påverkar ofta individen psykosocialt bland annat genom mindre delaktighet socialt, nedstämdhet, oro, sämre sömn, ökat antal sjukskrivningsdagar och även i en ökad förekomst av risk- eller missbruk bland de som är svårt tandvårdsrädda.

Se kurs om hur du hanterar patienter med tandvårdsrädsla!

Se kursen på Tandakademin!

Diagnostik

Som grund i diagnostiken av tandvårdsrädsla används klinisk intervju och bedömning av både tandläkare och psykolog. De kliniska intervjuerna kompletteras ofta med psykometriska tester som underlag till diagnostik och behandling av rädslan. Psykometriska tester används för att skatta graden av tandvårdsrädsla på en kontinuerlig skala från ingen rädsla till svår rädsla/fobi. Det finns många skalor som används globalt, från singelfrågan med svar på en visuell analog skala eller verbalt, till skalor med upp till ett 20- tal frågor, eller fler, för att försöka fånga det multidimensionella problem som tandvårdsrädslan är. De i dagsläget vanligast förekommande skalorna för att mäta graden av tandvårdsrädsla är, the Dental Anxiety Scale, The Modified Dental Anxiety Scale, The Dental Fear Survey och the Index of Dental Anxiety and Fear. Gemensamt för skalorna är att de är självrapporterade. Ofta används cut-off värden för att diskriminera mellan lätt och svår rädsla för att ge möjlighet att erbjuda rätt behandling.

Behandling