Odontologiskt underlag för identifiering av avlidna personer
Att fastställa identitet på avlidna sker ofta genom tandidentifiering, en säker metod baserad på jämförelse av tandstatus och röntgen. Tänder är motståndskraftiga mot nedbrytning och används både i enskilda fall och vid katastrofer enligt internationella standarder.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Att fastställa identiteten på människor som anträffas avlidna och utan känd identitet är en rättsprincip med flera olika syften – humanitärt, juridiskt och etiskt. Identifiering av okända avlidna är ett polisiärt ansvarsområde som regleras i Lag (1995:832) om bland annat obduktion. Själva identifieringen sker inom ramen för en rättsmedicinsk obduktion.
Ibland kan polisen fastställa identiteten på en avliden människa med hjälp av en id-handling med välliknande fotografi och med stöd av omständigheter som framkommit vid anträffandet av den avlidne. Till följd av kroppsliga förruttnelseförändringar som snabbt inträder efter döden och yttre omständigheter vid dödstillfället, exempelvis olyckor och brand försvåras emellertid ofta förutsättningarna att identifiera kroppen utan stöd av vetenskapliga metoder.
Det finns tre primära metoder för identifiering av en okänd avliden som vilar på vetenskaplig grund; fingeravtryck, DNA och tandidentifiering. Dessa metoder kan tillämpas i såväl dödsfall med endast en omkommen som vid katastrofer med flertalet omkomna. Vilken eller vilka metoder som anses vägledande avgörs från fall till fall och är beroende av kroppens skick samt tillgången av jämförelsematerial. Till följd av att majoriteten av invånarna i Sverige regelbundet besöker tandvården och det lagstadgade krav som finns att spara journalhandlingar i minst 10 år efter senaste journalförda patientkontakt medför att de flesta identifieringsinsatser sker med odontologisk utgångspunkt.
Tandidentifiering är en mycket säker och kostnadseffektiv metod och kan tillämpas i alla fall där det finns dental information hos den avlidne som kan jämföras med information från tandvården om personens tandstatus som levande. Tänder är dessutom mycket motståndskraftiga mot de förruttnelseförändringar som sker efter döden och klarar bättre av stora påfrestningar i samband med dödsfallet än övriga vävnader i kroppen. I Sverige identifieras c:a 300 avlidna personer årligen genom jämförelse av tandstatus och tandröntgenbilder från tandvården och tandröntgenbilder på den avlidne individen.
