BAKGRUND

Skadedokumentation som sker inom hälso- och sjukvård inklusive tandvården är en viktig åtgärd för diagnostik, försäkringsärenden men också ur rättslig synpunkt. I rättsliga sammanhang fyller skadedokumentationen främst ett viktigt syfte för utfärdande av rättsmedicinska yttranden, i vardagligt tal omnämnt som rättsintyg. Ett rättsintyg kan få stort bevismässigt värde i utredningar och åtal rörande våldsbrott, t.ex. våld i nära relationer. 

Rättsintyg

I Sverige är det Rättsmedicinalverket som har det yttersta ansvaret för rättsintyg i Sverige. Rättsintyg kan principiellt utgöra två olika former, dels sådana som utgår från en kroppsundersökning av rättsläkare och dels sådana som baseras på journaldokumentation. 

Lag om rättsintyg i samband med brott (SFS 2005:225), beskriver bland annat att rättsintyg ska inhämtas från läkare (tandläkare) på rättsmedicinsk avdelning eller läkare ”med tillräcklig kompetens”, t.ex. tandläkare i offentlig praktik. 

Alla offentligt anställda tandläkare kan bli ombedda att utfärda ett rättsintyg och har en lagstadgad skyldighet att göra så på uppmaning av Polis, åklagare eller domstol. Ofta är det enbart journalanteckningar, röntgenbilder och eventuella fotografier som ligger till grund för rättsintyget vilket ställer stora krav på dokumentationen på tandläkarmottagningen. En försvårande omständighet är att det inte alltid är känt vid besökets bokning att det är fråga om en händelse som senare kan bli föremål för förundersökning. Därtill kan det saknas kunskap i tandvårdsteamet om hur misshandelsskador kan yttra sig och ska tolkas samt vad som ska ingå i ett rättsintyg. En grundprincip bör därför vara att handläggning av traumapatienter sker utifrån en systematisk handläggning av patienten. 

Våldsskadors utbredning