Klassifikation av parodontala tillstånd – plackinducerad gingivit och parodontit
Den nya klassifikationen för parodontala tillstånd definierar parodontal hälsa, gingivit och parodontit. Gingivit är reversibelt med behandling, medan parodontit är irreversibelt men kan stabiliseras. Klassificeringen baseras på fästeförlust, sjukdomsstadium, grad och behandlingsframgång.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Klassifikationer av parodontala tillstånd har under de senaste 30 åren utvecklats och modifierats allt eftersom nya forskningsrön har trätt fram. Detta i syfte att möjliggöra för behandlare att utföra korrekt diagnostik och behandling av patienter med parodontal sjukdom [1]. Den senaste klassifikationen av parodontala tillstånd togs fram under år 2017 och har därefter gjorts tillgänglig för omvärlden.
Principiella förändringar från tidigare klassifikationer
Den främsta förändringen i den senaste klassificeringen är att man har definierat vad det innebär att vara parodontalt frisk samt när sjukdomen övergår till plackinducerad gingivit. Vidare har man, mer exakt, definierat vad som karaktäriserar en parodontitpatient samtidigt som man har slagit ihop sjukdomsformerna aggressiv och kronisk parodontit till en kategori. Dessutom har man utvecklat ett multidimensionellt system för att klassificera patienter med parodontit i enlighet med hur allvarlig sjukdomen är (stadium) och hur stor risk för progression det föreligger (grad) [1].
Parodontal hälsa
En parodontal frisk patient kan beskrivas som en patient som saknar tecken på fästeförlust och inflammation i tandens upphängningsapparat, d.v.s. avsaknad av tecken som tyder på sjukdom. Det innebär att patienten ska ha ett intakt parodontium utan tecken på fäste- och/eller benförlust. Ett intakt parodontalt fäste innebär att bennivån i förhållande till cement-emalj gränsen ligger mellan 1 till 3 mm i hela bettet. Överskrids denna så kan man fastställa att det föreligger en fästeförlust av parodontiet [2].
Inflammation i parodontiet upptäcks bäst genom blödning vid sondering (BOP), vilket innebär att man sonderar med lätt tryck till botten av en tandköttsficka och avvaktar 15 sekunder för att se om blödning har provocerats [3]. Sonderar man samtliga ytor i hela bettet och får en procentsats av antalet blödande ytor i förhållande till ytor man har sonderat så kan man avgöra om patienten är frisk eller sjuk. Ligger denna procentsats under 10 % (mindre än 10 % blödande ytor) och inga fickdjup över 3mm registreras (förutom vid pseudofickor) så kan man beskriva tillståndet som friskt (Tabell 1) [2].
