SMÄRTA

International Association for the Study of Pain (IASP 2011) har tidigare definierat smärta som en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan skada.

Ordalydelsen “som beskrivs i termer av” gjorde att det var svårt att diskutera smärta hos kognitivt påverkade människor, små barn och djur.

I maj 2020 kom därför IASP med en omarbetad definition av smärta. Definitionen publicerades med kompletterande kommentarer i ett försök att bättre förmedla något om smärtans nyanser och komplexitet, med hopp om att det ska leda till bättre bedömning och behandling av dem som lider av smärta.

Den omarbetade definitionen av smärta

Smärta definieras som en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse förknippad med vävnadsskada, hot om vävnadsskada eller en upplevelse som kan liknas vid denna.

Utgångspunkter

• Smärta är alltid en individuell upplevelse som i varierande grad är påverkad av biologiska, psykologiska och sociala faktorer.
• Smärta och nociception är olika företeelser, då smärta inte uteslutande kan förklaras av aktivitet i sensoriska neuron.
• Genom sina livserfarenheter lär sig individen vad smärta innebär.
• En individs beskrivning av sin smärtupplevelse ska respekteras.
• Även om smärta vanligtvis har en adaptiv funktion, så kan den ibland vara ogynnsam för funktionsförmåga samt socialt och psykologiskt välbefinnande.
• En verbal beskrivning är endast ett av flera beteenden som kan uttrycka smärta. Oförmåga att kommunicera verbalt utesluter inte att en människa eller något annat djur upplever smärta.

Akut smärta

Akut smärta har ett biologiskt värde då den är rationell och ett mycket viktigt försvar för organismen. Oftast förstår man orsaken till smärtan och agerar för att ta bort smärtans orsak. För de allra flesta går en akut smärta över när orsaken, exempelvis en vävnadsskada, försvunnit.

Hos vissa individer kan en akut smärta övergå till en långvarig smärta, men varför det sker är inte helt klarlagt.

Ett antal riskfaktorer har identifierats, till exempel högre ålder, kvinnligt kön, låg socioekonomisk status, långvarig smärta i familjen, psykosociala utmaningar tillföljd av att man invandrat till Sverige, vissa skador/ledsjukdomar/fysiska belastningar, tidigare episoder med smärta, rökning och sömnstörning. Arbetsrelaterade faktorer som stress, brist på kontroll, monotona arbetsuppgifter och låg arbetstillfredsställelse har visat samband med långvarig smärta.

Fördjupad läsning: Akut smärta

Långvarig smärta

Långvarig smärta har ingen biologisk funktion utan bör betraktas och behandlas som en sjukdom i sig. Den definieras som en smärta som kvarstår eller upprepas under en längre tid än 3 månader.

Faktorer som kan bidra till att smärtan blir långvarig är perifer sensitisering (smärtreceptorerna blir känsligare), central sensitisering (smärtimpulserna förstärks), att kroppens egna smärthämmande system försvagas, kognitiva processer (tankar t.ex katastroftankar och minnen), emotionella faktorer (oro, depression), stress, psykosocial situation, sömn, och beteende (hålla stilla, undvika, fly, passiviseras).

Faktorer som kan lindra smärtupplevelsen är kunskap, bra socialt emotionellt stöd, avspänning, anpassad fysisk aktivitet och att uppleva livet meningsfullt, begripligt och hanterbart. Patienten behöver stöd i att uppnå livsmål, öka aktivitet och delaktighet.

Fördjupad läsning: Kronisk smärta

Smärtupplevelsen

Nociceptiva impulser når flera centra i hjärnan, Thalamus fungerar som en omkopplingsstation som tar emot och sorterar inkommande smärtsignaler innan de skickas vidare. I primära och sekundära somatosensoriska cortex tolkas smärtans lokalisation, intensitet och karaktär. Limbiska systemet, med strukturer som amygdala och hippocampus, hanterar den emotionella och minnesmässiga delen av smärtupplevelsen. Slutligen spelar prefrontala cortex en roll i hur vi kognitivt tolkar smärtan, riktar vår uppmärksamhet och fattar beslut kopplade till smärtan. Vid smärta aktiveras även hypothalamus (autonoma funktioner, ex blodtryck) som en del av hjärnans alarm- och stressystem.

Nociceptiva impulser når flera centra i hjärnan, inte bara den sensoriska barken där lokalisationen av smärtan bestäms utan även hypothalamus (autonoma funktioner som andning, blodtryck och peristaltik), kognitiva centra (tidigare smärterfarenheter, förväntningar, kunskap) och affektiva centra (stämningsläge, ångest).

Vårt psyke, våra minnen, vår trygghet i eller rädsla för en viss situation påverkar därför smärtupplevelsen. Det innebär också att smärta alltid mer eller mindre leder till oro, nedstämdhet och negativa känslor. För de flesta patienter med långvarig smärta kan konsekvenserna vara allvarliga och uttalade, t.ex. depression, ångest, känselförändringar, sömnstörningar, minnessvårigheter, koncentrationssvårigheter, social isolering och sjukfrånvaro.

Smärtan kan också väcka starka reaktioner - som flykt, ilska eller panik. Samspelet mellan psyke och smärta spelar en viktig roll, både för hur smärtan upplevs och hur den bör behandlas, särskilt vid långvarig smärta. Långvarig smärta innebär också ofta mycket negativa konsekvenser för den drabbade i form av minskad livskvalitet och förmåga att utföra dagliga aktiviteter, en smärtrelaterad funktionsnedsättning.

Orofacial smärta

Den vanligaste orsaken till smärta i ansikts- och huvudregionen förutom tandsmärta är smärtsam käkfunktionsstörning (eng. temporomandibular disorders, TMD).

Det vanligaste symtomet är smärta lokaliserad till käkmuskulatur och käkledsregionerna, det vill säga i tinningar, ansikte och områdena framför öronen. Smärtan förvärras ofta vid käkrörelser såsom gapning och tuggning.

Faktablad om Smärta och funktionsstörning i käkmuskulatur

Behandling av orofacial smärta

Modern smärtrehabilitering bygger på kombinationer av:

• Beteendepåverkande behandling
• Motorisk aktivering
• Sensorisk aktivering
• Farmakologisk behandling

Beteendepåverkande behandling

Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig effektiv för att uppnå minskad smärta, förbättrad funktionsförmåga och ökade möjligheter till arbetsåtergång. Syftet är bland annat att öka patientens kunskaper, modifiera så kallade dysfunktionella tankar (särskilt katastroftankar), uppnå acceptans, samt att lära ut ett ändamålsenligt beteende.