BAKGRUND

Neuropatisk/idiopatisk tandsmärta är ett ihållande och svårt dentoalveolärt smärttillstånd, dvs. med smärtan lokaliserad till en eller flera tänder eller ett käkområde där en tand extraherats eller blivit endodontiskt behandlad. I litteraturen finner man många olika benämningar (atypical odontalgia AO, neuropathic tooth pain, post-traumatic trigeminal neuropathic pain PTNP, painful post-traumatic trigeminal neuropathy PTTN, persistent dentoalveolar pain disorder PDAP, persistent idiopathic dentoalveolar pain PIDAP, anaesthesia dolorosa eller phantom tooth pain m fl) utifrån ett flertal klassifikationssystem. Den definition som ges i den internationella klassifikationen för orofacial smärta (ICOP) tolkas som att tillståndet bör benämnas posttraumatisk trigeminal neuropatisk smärta PTNP i de fall ett tydligt trauma som förorsakat nervskada kan identifieras, och ihållande idiopatisk dentoalveolär smärta i de fall ett sådant trauma saknas i anamnesen.

Epidemiologi

Prevalensen för neuropatisk/idiopatisk tandsmärta i befolkningen är okänd eftersom befintliga studier endast har beskrivit kliniska populationer. En systematisk litteraturöversikt fann att 3,4 % av patienter som genomgått rotbehandling rapporterade smärta som kunde antas vara av icke-odontogent ursprung mer än 6 månader efter behandling, vilket får betraktas som övre gräns för förekomsten. Vid analys av tillgängliga studier med kriterier som med större säkerhet uteslöt andra icke-odontogena tillstånd (se: Differentialdiagnos) uppskattades frekvensen till ca 1–2 %.

Omhändertagande av patienter med symtomatisk pulpit

Se kursen på Tandakademin!

ORSAKER

Orsaken till detta smärttillstånd är oklar, och många skilda mekanismer (psykogena, vaskulära, neuropatiska) har föreslagits. Idag förefaller det finnas mest belägg för att neuropatiska mekanismer ligger bakom smärtan, i synnerhet i de fall smärtan debuterar i samband med t ex ett invasivt odontologiskt ingrepp, såsom endodontisk behandling eller tandextraktion, då perifera sensoriska nervgrenar kan skadas, dvs smärtan är att betrakta som neuropatisk. I andra fall kan inget sådant trauma mot eller sjukdom i det somatosensoriska nervsystemet klart identifieras, och smärtan kan därför i sådana fall inte med tillräcklig säkerhet tillskrivas en perifer neuropati utan beskrivs säkrast som idiopatisk. Ökad smärtkänslighet utan tecken på vare sig lokal vävnadsskada eller skada eller sjukdom i nervsystemen benämns nociplastisk smärta, och många idiopatiska tillstånd anses vara av denna typ. Psykologiska faktorer och central sensitisering av nervsystemet har föreslagits kunna aggravera och underhålla smärtan. Fallkontrollstudier som undersökt psykosociala faktorer visar på en ökad förekomst av nedstämdhet, ångest och oro, och fysiska symptom hos denna patientgrupp jämfört med smärtfria individer, vilket överensstämmer väl med andra kroniska smärttillstånd. Blinkreflexen, en hjärnstamsreflex, är fördröjd, och ungefär av hälften patienterna upplever inte att smärtan tydligt lindras vid lokalanestesi i diagnostiskt syfte. Dessa fynd tyder på att centrala mekanismer åtminstone delvis bidrar till smärtan. Vid undersökning av känseluppfattningen i det smärtdrabbade området uppvisar en stor majoritet (85–97 %) av patienterna känselstörningar, vilket är förenligt med neuropatisk smärta. Känselstörningarnas karaktär varierar, men i många fall ses en ökad känslighet för olika typer av stimuli (mekaniska såväl som termiska) samt förstärkt och förlängd smärtreaktion. Variationen kan antyda att tillståndet är heterogent, dvs mekanismerna kan vara olika i olika kliniska fall.