Horisontella rotfrakturer – endodontiska behandlingar
Rotfrakturer orsakas av trauma och drabbar ofta överkäkens incisiver. Diagnos kräver röntgen från flera vinklar, då frakturlinjen ofta är sned. Behandlingen inkluderar fixering av fragment och eventuell rotfyllning vid pulpanekros. Läkningsalternativ varierar från hårdvävnad till granulationsvävnad.
Faktabladets innehåll
Originaltext författad av: Johan Warfvinge
BAKGRUND
Tvära rotfrakturer uppkommer av trauma i form av slag eller främmande föremål som träffar tänderna och ger kompression både labialt och lingualt.
Av dentala trauma i permanenta bettet är 0,5–7% rotfrakturer och främst drabbas incisiver i överkäken.
Rotfrakturen sker oftast i den mellersta tredjedelen av roten följt av apikala tredjedelen.
KLINISKA FYND
Diagnostik av rotfrakturer kan vara svårt. De typiska fynden är felställd tandkrona och ökad mobilitet. Eftersom tanden kan se helt intakt ut trots en rotfraktur är det efter trauma viktigt att ta röntgen för att kunna diagnosticera rotfraktur.
Röntgen visar inte alltid frakturen; strålriktningen i förhållande till frakturlinjen är avgörande för att man ska kunna se den. Frakturen går oftast närmare apex buckalt på tanden än vad den gör palatinalt, det vill säga att frakturen oftast är sned i förhållande till rotens längdaxel. Ta därför röntgen ur flera olika projektioner vid trauma.
Akutbehandling
Initialt vid rotfrakturer fixerar man det koronala fragmentet mot granntänderna. Är det koronala fragmentet luxerat, reponeras fragmentet och kontrolleras med röntgen.
Fixeringen ska vara flexibel; att använda någon typ av ortodontisk båge i flexibelt material är ett bra sätt. Fixeringen ska sitta 4–6 veckor.
Därefter görs uppföljning efter 4 veckor, 6–8 veckor, 4 månader, 6 månader, 1 år.
Skulle komplikationer i form av pulpanekros uppkomma, utför man rotbehandling endast av det koronala fragmentet, se nedan.
Läkning av frakturen kan ske på olika sätt:
När läkningen påbörjas kommer först en rotresorption starta antingen perifert eller centralt i rotkanalen och föregår frakturläkning och pulpaobliteration. Processen med resorption är inte patologisk och kommer därför vara självbegränsande och försvinner 1–2 år efter skada och behöver därför inte behandlas.
