Käk- och ansiktstillväxt – förändringar över tid
Käktillväxten fortsätter längre än tidigare antaget och kan pågå upp till 40 års ålder. Detta påverkar behandlingsplanering vid ortognatkirurgi och implantatbehandling. Studier visar individuella variationer i tillväxtmönster, vilket gör handledsröntgen otillförlitlig för prognoser.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Dentoalveolär utveckling är en komplex biologisk process(1). Denna utveckling sker kontinuerligt under lång tid. Frågan är hur länge håller den på och är den likartad i hela ansikts- och käkkomplexet?
Det finns, av naturliga skäl, inga prospektiva randomiserade studier som kan ge svar på detta. Däremot finns några få retrospektiva studier med varierande uppföljningstider (2-7).
Tidigare har man ansett att då längdtillväxten är avslutad är även växten i käkarna avslutad. Med hjälp av handledsröntgen har man försökt fastställa när tillväxten i käkarna är avslutad. Det har ansetts att då epifys och diafys för radius (strålbenet) respektive ulna (armbågsbenet) är förenade skall ansikts- och käktillväxten vara avslutad. Detta har varit av intresse att veta t.ex. inför ortognatkirurgiska ingrepp.
Senare studier visar att käktillväxten fortsätter betydligt högre upp i åldrarna. Detta bör tas hänsyn till vid terapiplanering av ortognatkirurgi och implantatstödd protetik men även vad gäller retentions behandling och recidivrisk.
Dessa studier omfattar bara individer med neutralbett (Angle Klass I) och tidigt behandlade för postnormalt bett (Angle Klass II:1). Det hade varit av stort värde om det funnits studier med långtidsuppföljning av individer med prenormalt bett (Angle Klass III) men sådana studier finns inte. Ofta anses det dock att individer med prenormalt bett, särskilt pojkar, växer i mandibeln långt upp i åldern, betydligt efter 20 års ålder.
