CBCT – tekniska aspekter
CBCT-tekniken introducerades i Norden på 2000-talet och har sedan dess fått stor spridning inom tandvården. Den möjliggör detaljerad tredimensionell avbildning men kräver optimering av stråldos. Tekniken används främst inom implantatutredning, endodonti och kirurgisk planering.
Faktabladets innehåll
BAKGRUND
Den datortomografiska tekniken, Cone Beam Computed Tomography (CBCT), introducerades i de nordiska länderna i början av 2000-talet och har sedan dess fått en allt större spridning som diagnostiskt verktyg inom den specialiserade tandvården och då framförallt inom ämnesområdet odontologisk radiologi, men även hos allmäntandvårdens aktörer.
I slutet av 2013 var 63 kliniker registrerade som användare/tillståndsinnehavare för CBCT-utrustning enligt SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten). Sedan dess har antalet tillståndshavare nästan fördubblats. Utbudet av flerfunktionella utrustningar, där panoramaröntgen kompletteras med CBCT-funktionalitet, har lett till en spridning av tekniken. Idag finns grovt räknat 300 olika modeller, och merparten utgörs av flerfunktionella utrustningar.
Tekniken utvecklades i början av 1990-talet och bygger på samma grundläggande principer som konventionell datortomografi, men där databearbetningen anpassats till ett koniskt format strålknippe. Det var dock först under 90-talets senare del som utvecklingen tog ett steg mot de maskiner vi ser idag, mycket beroende på dåtidens framsteg inom datavetenskap, med kraftfullare datorer och mjukvara som kunde hantera den stora mängd data som genereras vid avbildning.
TEKNIKEN
Principen för avbildning bygger på att ett kon- eller pyramidformat strålfält utgående från röntgenröret, roterar i en cirkel- eller halvcirkelformad bana runt patienten med centrum beläget antingen i medellinjen, eller inom området av diagnostiskt intresse, och en detektor på motsatta sidan av röntgenröret registrerar den röntgenstrålning som passerat patienten (Figur 1).
I samband med rotationen skapas ett stort antal projektioner och ur dessa framställs en digital volym från vilken bilder rekonstrueras i tre mot varandra vinkelräta plan; axiala, coronala (frontala) och sagittala (Figur 2).
Projektionsgeometrin och principerna för avbildning av en volym skiljer sig mot konventionell datortomografi (CT) där istället enstaka tunna snitt, vanligen i axialplan, avbildas med hjälp av smalt, solfjäderformat strålknippe och där de enstaka snitten sedan sammanfogas för att bilda volymsdata (Figur 3).
