A-Ö
Mest populära
Senast publicerade
Specialitet
Tillstånd
Bildgalleri

Senast uppdaterad: 11 Mar 2021

Publicerad: 11 Mar 2021

Parallellteknik

Författare:

Granskare: Hellén-Halme Kristina • Övertandläkare • Docent • Avd för Oral och Maxillofacial Radiologi • Malmö

BAKGRUND

Vi följer särskilda regler vid avbildning av tänderna med intraorala röntgenbilder. Syftet med dessa regler är att säkerställa att diagnostiskt viktiga strukturer och detaljer avbildas enligt tekniska kvalitetskriterier och följer tandvårdens riktlinjer.

Vid intraoral bildtagning är teoretiska kunskaper om projektionslära och bildtagning tätt sammankopplade med våra praktiska färdigheter. Vi behöver goda kunskaper om röntgenfysikaliska faktorer samt betydelsen av avstånd och vinkel mellan röntgenfokus, objektet som avbildas och detektorn för att kunna förstå och tolka bilderna.

Intraorala röntgenbilder är den allra vanligaste röntgenundersökningen inom tandvården och utgör ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel för allmäntandläkaren. Den effektiva dosen till patienten vid en enskilt intraoral röntgenbild är låg. Vi bör dock ändå begränsa antalet bilder vi tar för att exponeringen av patienten ska hållas så låg som möjligt med bibehållen diagnostisk information (1, 2, 6). Vid alla undersökningar med joniserande strålning ska den nytta vi får ut i form av diagnostik och terapiplanering överväga den risken som strålningen utgör för patientens hälsa (1, 6).
I strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter står det att varje exponering med joniserande strålning ska vara berättigad och optimerad, undersökningen och stråldosen ska vara anpassad så att önskad diagnostisk information erhålls med så låg stråldos som möjligt (SSMFS2018:2).

För att begränsa antalet onödiga exponeringar av patienterna är det av största vikt att vi har goda kunskaper om bildtagningsteknik för att undvika att behöva göra omtag av våra röntgenbilder.

 

PROJEKTIONSLÄRA

För att kunna tolka våra intraorala röntgenbilder och förstå hur våra anatomiska strukturer avbildas i dessa bilder behöver vi kunskap om strålningsfysik och projektion.
Det som man alltid måste komma ihåg när man tolkar den intraorala röntgenbilden är att det är en summationsbild, där den tredimensionella anatomin avbildas tvådimensionellt. Vi kan därför inte avgöra hur objekten är orienterade i förhållande till varandra på djupet.

Ordet projektion betyder inom matematiken avbildande eller återgivning. Inom röntgenfysik syftar detta på hur tandens proportioner avbildas i röntgenbilden och är beroende på förhållandena mellan strålningens vinkel, objektet som avbildas och detektorn.

När röntgenstrålningen genereras i röntgenapparatens fokus kommer den att breda ut sig konformat, den divergerar.
Detta medför att objekt som blir bestrålade och projiceras på en bakomliggande detektor kommer att avbildas förstorat. Beroende på avståndet från fokus kan två objekt avbildas med olika förstoringsgrad, ett objekt som befinner sig närmare fokus kommer att förstoras i högre grad än ett som befinner sig längre ifrån fokus. Detta ger upphov till distorsion i bilden.

För att få parallella röntgenstrålar till det område som vi vill avbilda kan vi öka avståndet mellan fokus och objektet som ska avbildas. Till detta syfte har den intraorala röntgenapparaten ett riktmedel, som skapar ett avstånd mellan apparaten och patienten. Riktmedlet fungerar även strålningsavskärmande, vilket hindrar den mer divergerande röntgenstrålningen från att träffa patientens övriga anatomiska strukturer. För att förstoringsgraden ska bli försumbar behöver vi ett riktmedel vars längd är minst 20 cm, vilket ger ett strålfält med hög grad av parallellitet.

Ytterligare en grundläggande princip för att minska mängden distorsion i bilden är att detektorn ska vara placerad med så litet avstånd som möjligt från objektet som avbildas.

 

BILDTAGNINGSPRINCIP FÖR PARALLELLTEKNIK

När vi tar intraorala röntgenbilder strävar vi efter att tändernas storlek och proportioner i bilden ska överensstämma så nära som möjligt med verkligheten. Detta kallas för isometrisk projektion, från grekiskans isometri’a, vilket betyder ”lika mått”.

För att uppnå en isometrisk projektion av tänderna och minska mängden distorsioner i den intraorala bilden används parallellteknik (1, 2, 3, 4, 5).
I parallellteknik ska bilddetektorn (film, sensor eller bildplatta) placeras parallellt med tandens längsaxel. Detektorn bör även placeras med så litet avstånd som möjligt från tanden.
(8)

Därefter ska strålfältet riktas så att röntgenstrålningen träffar detektorn i 90° vinkel. Strålningen vinklas med andra ord så att den är vinkelrät mot detektorn.(8)

Med denna placering av detektorn och projektion av strålfältet minimeras mängden distorsioner. Det medför att tänderna och omgivande alveolarben avbildas med deras riktiga anatomiska proportioner.(8)

Periapikalbilder tagna med isometrisk projektion.

Parallelltekniken har många fördelar. Som tidigare nämnts ger den en isometrisk bild. Den minskar också risken för att omgivande anatomiska strukturer i käkar och ansikte överlappar tänderna i bilden.
Då strålningen går den kortaste vägen genom käken vid parallellteknik får vi ytterligare två fördelar. Dels kommer kontrastskillnader att framträda bättre i bilden, dels blir stråldosen till patienten lägre eftersom en mindre volym av de omgivande vävnaderna bestrålas.

 

DISTORSIONER I PERIAPIKALBILDER

Om vi vid bildtagningen misslyckas med att ställa in en korrekt projektion i vertikalt led uppstår olika former av distorsion i bilden, beroende på hur vi har vinklat strålfältet.

Överaxial projektion:
Om vi vinklar röntgenstrålningen för mycket från tändernas rötter får vi en överaxial projektion. Det innebär en riktning av strålfältet som kommer för högt ovanifrån i överkäken eller för långt underifrån i underkäken.(8)

 

Vid överaxial projektion får vi distorsioner i tändernas storlek och längd, samt riskerar att omgivande anatomiska strukturer överlappas i bilden.

 

 

 

 

 

 

 

Exempel 1: Överaxial projektion i överkäken. Notera att okbensutskottet överlappar apices. (8)

Fler överlappande anatomiska strukturer kan dölja patologiska förändringar och försvåra diagnostiken. De kan dock även imitera patologi vid friska tänder. Exempel på detta är okbensutskottet i överkäken sidopartier (se exempel 1) eller foramen mentale vid underkäkens premolarer.

 

Underaxial projektion:
Om vi vinklar röntgenstrålningen för mycket från tändernas kronor får vi en underaxial projektion. Det innebär en riktning av strålfältet som kommer för långt underifrån i överkäken eller för högt ovanifrån i underkäken.(8)

 

Även vid underaxial projektion får vi specifika distorsioner i tändernas storlek och längd.

Exempel 2: Underaxial projektion i överkäken. Notera att det finns mycket ”luft” vid kronorna. (8)

 

MODIFIERAD PARALLELLTEKNIK

Vi är alla olika. Detsamma gäller våra käkar.
I många fall gör vår anatomi att detektorn inte kan placeras parallellt med tänderna. Vanligt är att gommen eller munbotten begränsar det utrymme som finns tillgängligt för detektorn. Vi använder oss då av modifierad parallellteknik för att avbilda tänderna (2, 3).

Då anatomin begränsar placeringen av detektorn, måste denna vinklas i förhållande till tandens längsaxel. Vid modifierad parallellteknik ska vi eftersträva så liten vinkel som möjligt mellan tand och detektor. Ofta uppnås detta genom att placera detektorn på större avstånd från tanden, närmre munhålans mitt.(8)

 

Vinkeln som uppstår mellan detektorn och tandens längsaxel delar vi i två lika halvor av en linje. Inom matematiken benämns en sådan linje som delar en vinkel på mitten för en bisektris.

Strålfältet ska vinklas så att röntgenstrålningen träffar denna bisektris i 90° vinkel.(8)

 

I den resulterande bilden kommer tandens längd att avbildas isometriskt. Det kommer dock fortfarande att förekomma distorsioner i bilden. Eftersom tandens olika delar befinner sig på varierande avstånd från detektorn kommer de att bli olika förstorade i bilden.

 

BISEKTRISTEKNIK

När man diskuterar parallellteknik och modifierad parallellteknik kan det vara av värde att även nämna bisektristekniken för att jämföra dessa. Bisektristekniken kan liksom modifierad parallellteknik användas när de anatomiska förutsättningarna inte tillåter att vi placerar detektorn parallellt med tandens längsaxel. Med det sagt, bör vi påpeka att denna teknik inte längre används vid intraoral bildtagning.
Liksom vid modifierad parallellteknik placeras detektorn i en vinkel i förhållande till tanden.

Detektorn placeras så nära tanden som möjligt, så att dess ena kant läggs i kontakt mot tandens krona. Därefter vinklas detektorn tills den får plats. Detta skiljer sig från placeringen av detektorn i modifierad parallellteknik, där man ska sträva efter att placera detektorn så parallellt som möjligt, ofta genom att flytta detektorn längre ifrån tanden.
Strålfältet riktas sedan så att röntgenstrålningen träffar bisektrisen mellan tandens och detektorns längsaxlar i 90°.(8)

 

 

Denna teknik medför att det blir en kraftigare vinkel mellan tand och detektor. Detta blir särskilt påtagligt vid bildtagning i överkäken samt även i underkäkens front.

Liksom vid modifierad parallellteknik avbildas tandens längd isometriskt. Bisektristekniken ger dock större distorsioner i bilden jämfört med denna metod. Främst som en följd av att avståndet mellan detektorn och tandens olika delar varierar kraftigt, vilket leder till stora skillnader i hur mycket tandens olika delar förstoras. Den kraftigare vinkeln för strålfältet har också som följd att fler omgivande anatomiska strukturer kan projiceras in i bilden.

Bisektristekniken betraktas därför inte längre som acceptabel och i litteraturen rekommenderas ej längre användningen av bisektristeknik (3, 4).

 

Referenser

  1. White & Pharoah, Oral Radiology: Principles and Interpretation, 8 ed.

  2. Lund H, Odontologisk Radiologi, 2019

  3. Gröndahl H-G, Oral Radiologi, 4:e upplagan, 2008

  4. Fuhrmann A W, Current Practice in Conventional and Digital Intraoral Radiography: Problems and Solutions. Int J of Computerized Dentistry 2006

  5. Shah N, Bansal N, Logani A, Recent advances in imaging technologies I n dentistry. World J Radiol 2014

  6. Kühnisch et al, Best clinical practice guidance for prescribing dental radiographs in children and adolescents: an EADP policy document. European Archives of Paediatric Dentistry 2020

  7. Strålsäkerhetsmyndigehtens föreskrifter, SSMFS2018:2

  8. Bilder av Sara Ekstam & Maria Ekstam
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons