Skapa konto
Alla faktablad / Radiologi

Panoramaröntgen – positionering av patienten

Panoramaröntgen kräver korrekt patientplacering för bästa bildkvalitet. Felaktig positionering kan leda till oskarpa, förvrängda eller felaktigt avbildade strukturer.

Författare: António Vicente • Leg. tandläkare • Doktorand • Avd för Oral och Maxillofacial Radiologi • Malmö
Granskad av: Kristina Hellén-Halme • Övertandläkare • Professor i Odontologisk röntgendiagnostik • Avd för Oral och Maxillofacial Radiologi • Malmö
5 min lästid
Faktabladets innehåll

    BAKGRUND

    Panoramaröntgenbilden är en tomografisk bild av nedre ansiktshalvan, där båda tandbågarna samt andra närvarande anatomiska strukturer avbildas [1, 2].

    Under exponering roterar ett röntgenrör och en detektor runt patientens huvud, vilket skapar ett fokusskikt som är smalt i fronten och något bredare på sidorna [1]. Inom fokusskiktet avbildas strukturerna skarpa, medan strukturer utanför skiktet avbildas oskarpa eller med distorsioner [2].

    Figur 1: Panoramabild

    Enligt Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) föreskrifter och rekommendationer från International Commission on Radiological Protection (ICRP) får röntgenundersökningar enbart genomföras om det finns en frågeställning som en röntgenundersökning möjligen kan svara på [3, 4]. Samtliga röntgenundersökningar ska enligt lag vara berättigade och optimerade, vilket innebär att undersökningen ska vara utifrån den enskilda patientens behov. Ingen screening får förekomma. Exponeringen ska utföras med lägsta möjliga stråldos [3].

    Exempel på indikationer/frågeställningar som kan berättiga en panoramaröntgenbild [1, 2, 5]:

    • Översiktsbild
    • Strukturer eller patologiska förändringar som inte kan avbildas vid intraorala röntgenbilder
    • Patienter med kraftiga kväljningsreflexer
    • Bedömning av retinerade visdomständer
    • Bedömning av anlag
    • Utvecklingsanomalier (övertal, aplasi, etc.)
    • Trauma
    Faktabladets innehåll