Rotspricka, ett diagnostiskt dilemma

BAKGRUND

Det är inte ovanligt att endodontiska behandlingar misslyckas på grund av rotsprickor. Patienten kan ha olika symtom, allt från lätt ömhet till svullnad och värk. Andra vanliga fynd är ömhet vid perkussion och vid palpation. Fistelbildning kan också ofta förekomma.

Frekvensen av rotsprickor varierar för rotfyllda tänder mellan 4%-20%, en nyligen presenterad studie från 2016 angav en siffra på 6%. Sprickorna noteras oftast en tid efter att behandlingen utförts, i medeltal efter ca 5 år. Molarer i underkäken och premolarer i överkäken är de tänder som oftast drabbas. På röntgen ser man vanligen en vidgad rothinna runt roten som sträcker sig upp mot mer än halva rothöjden.
Användandet av CBCT (ConeBeam Computer Tomography) har förbättrat möjligheterna att upptäcka sprickor, men kan också ge artefakter som kan likna sprickorna.

Sprickan börjar vanligen marginalt, men kan också börja apikalt (se bild 1 och 2) eller i mer ovanliga fall mitt på roten. Startar sprickan marginalt uppstår ofta en lokal djup tandköttsficka. Börjar sprickan längre apikalt kan den vara svårare att diagnostisera kliniskt. Röntgen ger sällan någon information om diagnosen.

Tänder med stift har en tendens att frakturera oftare, men även tänder utan stift kan frakturera. En rotfylld tand som läkt apikalt, men där problem uppkommer efter några år väcker ofta misstanken om rotspricka. Att rotfyllda tänder spricker beror på olika faktorer, det kan till exempel bero på en försämrad känsel vid överbelastning, ogynnsamma krafter (hög fyllning/krona) eller att tanden med tiden blivit skörare (det senare är dock en uppfattning som man idag tror spelar en mindre roll än tidigare). Andra orsaker till sprickbildning kan vara lite kvarvarande tandsubstans, stift (stiftpreparationer) och tänder med rotfyllningsöverskott (med vidgat eller öppet foramen apikale). Nya instrumenteringstekniker så som t ex maskinell instrumentering med större taper, kan vara en bidragande negativ faktor.

Bild 1. 

Bild 2.

UTREDNING

Utredningen bör innefatta två röntgenbilder med olika projektion (se bild 3). Var uppmärksam på en vidgad rothinna längs hela roten. Klinisk undersökning innefattar en noggrann fickdjupsmätning runt hela roten, inte bara på 4 ställen. En viktig diagnostisk faktor är fynd av en lokalt djup ficka (ca 80% av fallen). Om sprickan går snett måste sonderingen också ske lite snett. Inspektion med fiberljus kan ge mera information. Eftersom fiberljus sprider sig i dentinet skapas en tydlig gräns för ljuset där en spricka finns. Ett ”beväpnat öga” hjälper ofta till och bäst är om man kan använda mikroskop, som ju både ger en förstoring och fiberljus. En kirurgisk uppklaffning krävs ibland för att få en definitiv diagnos. Samtidigt underlättar uppklaffningen den eventuella extraktionen som kan behövas. I senare skeden kan tanden spricka isär varpå rotfragmenten delar sig vilket underlättar diagnostiken.

Bild 3. Foto: Mona Ölander

BEHANDLING

Vid säkerställd diagnos är behandlingen extraktion. Försök att ”limma” tanden med resin har dålig prognos på längre sikt.

NATIONELLA RIKTLINJER 2022

Referenser

Angambakkam Rajasekran Pradeepkumar et al. (2016). Diagnosis of vertikal root fractures in restored endodontotically treated teeth: a time-dependent retropective cohort study. J endodont: 1175 – 1179.

LandysBorén D. et al. (2015) Long term survivial of endodontically treated teeth at a public dental specialist clinik. 176 – 181.

Kishen, A. 2006. Mechanisms and risk factors for fracture predilection in endodontically treated teeth. Endodontic topics. 57 – 83.

Shemesh, H. et al. (2009). The effect of canalpreparation and filling in the incidence of dentin defects. Int Endodontic J. 209 – 213.