BAKGRUND

Att ha kunskap om människans anatomi och hur denna avbildas i röntgenbilder är avgörande för vår förmåga att kunna diagnosticera olika sjukdomstillstånd.

De normala anatomiska strukturerna kan ha en variation av olika utseenden och former, vilket gör det viktigt att vara bekant med dessa variationer för att inte felaktigt bedöma normal anatomi som patologi. Ett problem som uppstår vid 2-dimensionell röntgen är att röntgenstrålningens projektion orsakar överlappningar mellan olika anatomiska strukturer, vilket kan imitera en patologisk förändring. Detta skapar en utmaning för oss vid vårt diagnostiska arbete.

Förutom tänderna och det omgivande alveolarbenet finns ett flertal närliggande anatomiska strukturer som avbildas i våra vanligaste dentala röntgenbilder. När vi har kunskap om alla dessa strukturers läge och morfologi, kan vi även förstå hur de kommer att avbildas vid en röntgenundersökning. Därmed kan vi lättare undvika att feltolka informationen i våra röntgenbilder.

Panoramakörkort – panoramaröntgen, möjligheter och begränsningar

Se kursen på Tandakademin!

PROJEKTIONSGEOMETRI

De två vanligaste röntgenundersökningarna som utförs inom tandvården är intraorala röntgenbilder samt panoramaröntgen. För intraoral röntgen krävs en legitimation som tandläkare eller tandhygienist för att man ska få ta beslut om att ta bilder. Panoramaröntgen är en mer avancerad bildtagningsteknik och kräver utöver tandläkarlegitimation en särskild utbildning för att tandläkaren ska få tillstånd att ta och granska dessa bilder. Båda bildtagningsmodaliteterna är 2-dimensionella, vilket medför att olika strukturer som befinner sig längs med strålningens riktning kommer att överlappas på samma punkt i bilden (se Bild 1). För att lättare kunna förstå och tolka dessa bilder, bör tandläkaren ha kunskap inte enbart om huvudets och käkarnas anatomi, utan även om projektionslära.