BAKGRUND

Rotfyllningsmomentet är den avslutande delen av den endodontiska behandlingen och syftar till:

• Att försegla tanden och förhindra mikroorganismer från att kolonisera rotkanalsystemet.
• Att kapsla in eventuella kvarvarande bakterier i rotkanalssystemet för att förhindra exponering för den periradikulära vävnaden.
• Att förhindra läckage av nutrienter till rotkanalssystemet från kronan och den periradikulära vävnaden.

Vid val av material är det viktigt att man jämför de hanteringsmässiga, tekniska och inte minst de biologiska egenskaperna och väljer ett material med klinisk dokumentation.

Rotfyllningsmaterial är klassade som medicintekniska produkter och måste vara CE-märkta för att saluföras inom EU. CE-märkningen innebär att producenten uppfyller de säkerhetskrav på tillverkningen som EU har fastställt. Däremot betyder det inte att produkten nödvändigtvis är testad i kliniska studier. Det är användaren som bär ansvaret gentemot patienten att produkten fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Det finns få väldokumenterade uppföljningsstudier som jämför olika rotfyllningsmaterial. Däremot finns det många ex vivo-studier som framförallt studerat materialens täthet, biokompatibilitet och antimikrobiella egenskaper.

Då det i många fall inte går att åstadkomma en steril rotkanal med den kemo-mekaniska behandlingen kan vissa antimikrobiella egenskaper hos rotfyllningsmaterial vara motiverat. Detta ska dock vägas mot de vävnadstoxiska riskerna vid en eventuell kontakt med vital vävnad.

Rotfyllning – material och metoder

Se kursen på Tandakademin!

MATERIAL

De vanligaste rotfyllningsmaterialen består av ett kärnmaterial och en sealer, men på speciella indikationer kan det förekomma att kanalsystemet fylls partiellt eller helt med ett cement. En nackdel med att fylla hela kanalsystemet med ett cement är svårigheten att avlägsna materialet vid behov av revision eller utföra rotrymning inför pelarterapi.

Kärnmaterial