Skapa konto
Alla faktablad / Protetik

Digital avtrycksteknik – intraoral scanning

Intraoral scanning ersätter konventionella avtryck vid kronor, inlägg och kortare broar med likvärdig noggrannhet. Artikeln beskriver teknikens principer, kliniska indikationer, begränsningar och praktiska tips för god scanningsrutin.

Författare: Julian Hessel Baranowski, Meriteringstandläkare*, Doktorand**
*Centrum för Oral Rehabilitering, Folktandvården Östergötland, Linköping **Avd för Oral Protetik/Odontologisk materialvetenskap, Institutionen för Odontologi, Göteborgs Universitet
Granskad av: Michael Braian, Specialist i Oral Protetik, Odont Dr
Baltzar Tandvård & Swedish Organisation for Computer Aided Digital Dentistry, SWECADD, Malmö
Även granskad av: Victoria Franke Stenport, Övertandläkare*, Professor**
*Brånemarkkliniken, Göteborg **Avd för Oral Protetik/Odontologisk materialvetenskap, Institutionen för Odontologi, Göteborgs Universitet
8 min lästid
Faktabladets innehåll

    BAKGRUND

    Avtryckstagning syftar till att avbilda tänderna och övriga intraorala strukturer med tillräcklig noggrannhet, antingen för framställning av en protetisk konstruktion eller för behandlingsplanering och dokumentation.

    Historiskt har avtryckstagning inneburit användning av material som övergår från flytande till fast form efter applicering i munnen. I samband med digitaliseringsvågen på 1980-talet uppstod idén om att bygga 3D-modeller med hjälp av optisk fotografering. [1, 2] Teknologin var dock länge begränsad av hårdvara och mjukvara som inte klarade den datamängd som krävs för att återge tändernas detaljrikedom inom rimlig tid.

    Under det senaste decenniet har utvecklingen inom fotografiska sensorer och datorprestanda gjort att intraoral scanning blivit tillräckligt snabb och noggrann för att tangera konventionella avtryck i de flesta kliniska situationer. [2, 3]

    Hur fungerar tekniken?

    En intraoral scanner (IOS) består av tre delar: en dator med scannerspecifik mjukvara, en scannerenhet som hålls i handen och en utbytbar spets som förs intraoralt. [1] (se Figur 1)

    Figur 1. Tvärsnittsvy av en intraoral scanner med markerade inre komponenter. A: ljuskälla som projicerar strukturerat ljus mot det intraorala objektet. B: en eller flera kamerasensorer som registrerar det reflekterade ljuset. Antalet sensorer varierar beroende på avståndsmätningsprincip. C: värmeslinga som förhindrar imma från patientens andedräkt. D: spegel som avleder ljuset mot det intraorala strukturerna. E: utbytbar scannerspets som kopplas loss och rengörs mellan patienter för att uppfylla hygieniska krav.

    Scannern projicerar ljus mot de intraorala strukturerna och registrerar hur ljuset reflekteras tillbaka. Mjukvaran bearbetar tusentals enskilda 3D-bilder och sammanfogar dem till en tredimensionell digital modell i realtid. Olika IOS-system använder olika optiska principer för att mäta avstånd och rekonstruera tändernas geometri. De vanligaste principerna är triangulering, konfokalteknik, aktiv vågfrontssampling (AWS) och stereofotogrammetri. [1]

    Den vanligaste filformatet för avtrycket är STL (Standard Tessellation Language), som beskriver en tredimensionell yta uppbyggd av trianglar (Figur 2). Filen som genereras kan skickas digitalt till ett laboratorium, öppnas i en CAD-programvara eller skrivas ut med en 3D-skrivare direkt på kliniken.

    Ur ett kliniskt perspektiv är de största skillnaderna scannerspetsens storlek, behovet av pulver och känslighet för saliv eller fukt. En större scannerspets begränsar rörelsefriheten intraoralt men kräver färre bildsammansättningar, vilket kan minska stitching-fel. [1]

    Faktabladets innehåll