Skapa konto

Hel underkäksprotes med myodynamisk metod

Hel underkäksproteser är svåra att anpassa, särskilt vid resorberade kristor. Myodynamiska avtryck och optimerad tandplacering kan förbättra retention och funktion. En god patientrelation, korrekt ocklusionsplan och anpassade sekundära stödytor är avgörande för framgång.

Faktabladets innehåll

    BAKGRUND

    Helprotesbärande är en svår konst, som de flesta patienter trots allt lär sig att behärska. En hel överkäksprotes (HÖK) är förhållandevis lätt att anpassa sig till då den oftast kan få god retention till gomvalvet.

    Så är inte fallet när det gäller en hel underkäksprotes (HUK), eftersom det vanligtvis finns minimala kristor och tungan är stor och vill dislocera protesen. Är patienten dessutom det minsta progen, blir det än svårare. Därför får man vid helprotesframställningen tänka på att redan när man håller på med överkäken, optimera tandplacering och ocklusionsplan, för att få så god funktion/retention som möjligt på underkäksprotesen.

    Metoden myodynamiskt avtryck är bra att känna till, även om man praktiskt inte tillämpar den fullt ut. Det är ett sätt att förstå munnens komplicerade rörelsemönster och hur en underkäksprotes skall utformas optimalt. Man måste förstå att särskilt på en starkt resorberad krista (primära stödytor), måste man utforma protesen, så att alla omgivande vävnader (musklerna i tunga, läppar och kinder, sekundära stödytor) hjälper till att hålla protesen på plats i stället för att dislocera.

    För andra faktablad om helproteser, läs:

    Duplikatprotes

    Rebasering av helprotes

    Käkregistering för proteser

    Protes- och munhygien

    Orala svampinfektioner

    Några allmänna kriterier för att få en hel underkäksprotes att fungera optimalt:

    1. God relation och kommunikation med patienten (viktigast).
    2. Trigonum retromolares fasta del är täckt av protesbasen.
    3. Muskelrännor i fronten för m. orbicularis oris och i sidopartierna för m. buccinator. De retinerar!
    4. Fronttänderna i underkäken ska vara buckalt tippade (proklinerade) så att det finns utrymme för muskelrännan enligt ovan men ändå minst 1 mm horisontell överbitning. Oftast blir det en rejäl överbitning på 2-7 mm och i något fall över 10 mm, för att underkäksläppen inte skall dislocera och lyfta underkäksprotesen vid gapning. Viktigt att ställa in patienten på att underläppen kan komma att se insjunken ut, men det är “priset” för att få en bättre funktion av underkäksprotesen. Överbitningen skall alltid finnas så att det blir glidfrihet mellan RP och IP. Dessutom tippar/lossnar en hel överkäksprotes lätt vid påbitning på fronten.
    5. Ocklusalt divergerande ytor lingualt på 4:or, 5:or och 6:or, så att tungan inte lätt kommer åt att lyfta protesen. Tungan hjälper då istället till att retinera.
    6. Inga 7:or (för att få mindre tuggtryck på slemhinnorna och därmed minska resorptionen av underliggande ben). Inslipningen blir också enklare.
    7. Att i HÖK ha successivt distalt kortare premolarer och molarer för gynnsammare ocklusion (frångå Camperska planet)! Ocklusionsplanet höjs distala delen, se figur 1.
    8. Vid inslipning se till att det blir i det närmaste kusplösa tänder (minskar ogynnsamma krafter).

    Sekundära stödytor

    När det är mycket små kristor på grund av starkt resorberat ben i en tandlös underkäke så är det svårt att få god funktion med en konventionellt utförd hel underkäksprotes. Detta även om hänsyn tagits till ovanstående. Ett sätt att förbättra funktionen är att aktivt ta hänsyn till de sekundära stödytorna och på så vis förbättra retentionen.

    Sekundära stödytorna är de ytor som kommer i kontakt med tunga, läppar och kinder. Om dessa ytor (se punkterna 2-6 ovan) är rätt utformade hjälper de till att balansera och hålla protesen på plats i det tänkta protesrummet. Omvänt gäller förstås att fel utformade stödytor är kraftigt dislocerande.

    Ofta finns inte mycket plats för en protes då tungan har växt i storlek för att kompensera bristande protesfunktion. En del patienter har till och med tagit ut proteserna när de ska äta och sönderdelat maten med hjälp av tungan.

    Det myodynamiska avtrycket är ett hjälpmedel, för att lättare kunna erhålla utformningen på de sekundära stödytorna, så att de bidrar bättre till protesretentionen.

    Melotte-sked

    För att ta det myodynamiska avtrycket krävs en avtryckssked som är indviduellt anpassad till det vanligen lilla protesrummet som finns kvar i dessa svåra fall. Tanken är att avtrycksskeden ska ligga någorlunda still under avtryckstagningen. Därför framställs den i en tung metall så kallad Melotte-metall. Som förlaga till Melotte-skeden görs en bitschablon i vax, som intrimmas i protesrummet och som ska vara någon millimeter underextenderad i omslagsvecken. Var omsorgsfull med utformningen av bitschablonen, den får gärna vara lite liten, för det fylls ut med avtrycksmaterialet. Tidsödande och skräpigt att börja slipa på en för stor Melotte-sked.