Mellanansiktsfrakturer (Le Fort frakturer)
Mellanansiktsfrakturer klassificeras enligt Le Fort-systemet (I-III). Symtom är svullnad, felställningar och tandskador. Behandling inkluderar kirurgisk reposition, fixation och antibiotika. Uppföljning med röntgen är avgörande för att säkerställa läkning och funktion.
Faktabladets innehåll
SERIE OM ANSIKTSFRAKTURER
Detta faktablad är en av fyra i serien om ansiktsfrakturer. Läs mer om de andra frakturtyperna här:
Mandibelfrakturer
Käkledsfrakturer
Övre- och mellansiktsfrakturer
BAKGRUND
Maxillan ligger mellan skallbasen superiort och tandraden/ocklusionsplanet inferiort. Dess omedelbara närhet till munhåla, näskavitet, bihålor och ögonhålor gör att maxillan är en funktionellt och kosmetiskt viktig struktur. Mellanansiktsfrakturer uppkommer oftast av högenergetiskt, trubbigt våld mot ansiktet. Typiska skademekanismer är motorfordonsolycka, misshandel och fall.
Den franske anatomen Le Fort publicerade 1901 resultaten av sina försök att analysera ansiktsskelettets svaga punkter. Han kom härigenom att ge namn åt de olika frakturnivåer som ofta kan iakttas vid våld mot ansiktet. Le Fort-klassifikationen är dock vanligen inadekvat för att beskriva effekterna av höghastighetsskador.
Epidemiologi
Mellanansiktsfrakturer ses i betydligt mindre utsträckning jämfört med mandibelfrakturer. Resultatet av epidemiologiska studier om mellanansiktsfrakturer tyder på att befolkningstäthet samt socioekonomisk status spelar en avgörande roll. Mellanansiktsfrakturer står för drygt 25% av all ansiktstrauma och kan inträffa i en blandad åldersgrupp med en peak-ålder på drygt 21-25 år.
